Varg Gyllander: Polismyndighetens skärpta uniformregler tystar poliser i sociala medier

Polismyndigheten har skärpt reglerna för när poliser får synas i uniform utanför tjänst, och effekten märks redan: några av de mest synliga poliskontona i sociala medier tystnar. I en debattartikel i Resumé varnar den tidigare kommunikationschefen Varg Gyllander för att myndigheten riskerar att riva upp två decennier av förtroendebyggande, där poängen just varit att poliser visat en vardag som inte är putsad eller regisserad.

Gyllander utgår från en detalj som ofta försvinner i offentlig sektors kommunikation: uniformen är både en symbol för statsmakt och en knapp resurs i en trång medievärld. Polismyndigheten har länge försökt göra uniformen bekant snarare än fjärran – genom kampanjer, tv-format, pratprogram och framför allt genom poliser som lagt ut inlägg ur vardagen: nattpass, trötthet, svart humor, irritation, rutinärenden och pappersarbete, och sådant som aldrig blir rubriker.

De nya reglerna svarar samtidigt mot ett verkligt problem. Uniformen kan användas för att sälja varor, signalera partipolitik eller bygga ett personligt varumärke genom att låna myndighetens auktoritet. Det är ingen teoretisk risk; ett fåtal uppmärksammade fall räcker för att skapa intern panik, extern kritik och krav på ”tydligare styrning”. I en byråkrati är det billigaste sättet att visa handlingskraft ofta att begränsa beteenden brett, i stället för att upprätthålla snäva standarder med tydlig prövning.

Det är här följdverkningarna uppstår. Gyllander beskriver hur osäkerhet – otydliga gränser, risken att i efterhand kallas in och rädslan för disciplinpåföljder – gör att poliser överanpassar sig. Resultatet blir inte bara färre tveksamma inlägg, utan färre inlägg över huvud taget. Konton som tidigare mänskliggjort polisen blir tysta, eftersom den personliga ton som gav dem trovärdighet inte kan skickas genom godkännandekedjor utan att förvandlas till ännu ett pressmeddelande.

Texten pekar också på en strukturell krock: Polismyndigheten behöver rekrytering och legitimitet, men hanterar anseenderisk som en skuld som ska minimeras snarare än en tillgång som ska odlas. ”Halvkontrollerad” kommunikation, som Gyllander kallar den, är värdefull just för att den inte är helt manusbunden. Den signalerar att institutionen litar på sin personal – och att personalen är betrodd att använda omdöme. Tar man bort den friheten minskar risken för en skandal; man minskar också chansen till äkta kontakt.

Privata arbetsgivare hanterar ofta detta med skarpare drivkrafter: tydliga regler för kommersiella samarbeten, uttryckliga förbud mot partipolitiska budskap i kläder med arbetsgivarens kännetecken och förutsägbara konsekvenser. Offentliga myndigheter tenderar att göra tvärtom: skriva bredare regler, tillämpa dem ojämnt och låta osäkerheten sköta disciplineringen. Det ger lydnad, men det ger också tystnad.

Gyllanders varning är konkret. I en tid med stora rekryteringsbehov och ansträngt förtroende väljer Polismyndigheten frivilligt att smalna av en av få kanaler som når medborgare utan blåljus och avspärrningsband.

Uniformen kommer fortsatt synas i yttre tjänst. Men den kan bli mindre synlig där förtroende byggs långsamt: på en telefonskärm, ett vanligt inlägg i taget.