Anthropicchefen spår halva instegsjobben borta inom fem år

Anthropics verkställande direktör Dario Amodei beskriver nu nästa fas för artificiell intelligens som en fråga om logistik snarare än upptäckter. I en intervju med Financial Times säger han att han inte ser något ”slut på regnbågen” för fortsatt uppskalning, och att branschen enligt honom inte ser något som bromsar utvecklingen, enligt en sammanfattning av intervjun.

Det påståendet får tyngd av att det paras med ett annat, mindre säljande: Amodei har också förutspått att artificiell intelligens kan slå ut 50 procent av ingångsjobben på kontor inom fem år. Kontrasten är avsiktlig. Budskapet är att allt större modeller kommer fortsätta bli bättre, men att användningen kommer begränsas av ”tillit” – och den, menar han, är i dag en bristvara.

Talet om ”tillitens hastighet” är i praktiken ett erkännande av att den tekniska kurvan och den sociala kurvan glider isär. Modellernas förmåga kan köpas för beräkningskraft, energi och kapital; institutionellt godkännande förhandlas fram i styrelserum, av regelefterlevnadsavdelningar och i upphandlingsprocesser. Företag som inför artificiell intelligens aggressivt kan snabbt plocka hem besparingarna, medan kostnaderna för omställningen ofta kommer senare – i form av personalomsättning, omskolningsbudgetar och politiska strider om arbetsmarknadspolitiken.

Amodei menar att branschen inte har råd att tona ned störningarna, eftersom de glada löftena ännu inte märkts brett, medan varningarna redan hopar sig. I praktiken är detta också ett affärsproblem. Stora organisationer skriver inte stora avtal om de tror att systemen skapar anseenderisk, juridisk sårbarhet eller personaluppror. Branschens uppgift blir därför att leverera så tydlig nytta – uppsidan – att organisationer accepterar övergången även om den stöper om arbetsstyrkan.

Det som inte sägs är hur ojämn den uppgörelsen sannolikt blir. Ingångsroller är ofta en ledning för utbildning, urval och kulturbygge i företag; om de krymper kan företagen spara pengar nu men samtidigt i tysthet urholka sin framtida tillgång på kompetens. Samtidigt får företagen som säljer modellerna betalt i förskott, medan den bredare anpassningen på arbetsmarknaden skjuts ut på hushåll, skolor och staten – vilket i Sverige i praktiken betyder skattebetalare och offentliga system.

Amodeis formulering om en ”stor klump beräkningskraft” pekar också på sektorns beroende: uppskalning begränsas mindre av idéer än av kretsar, el och finansiering. Det får framstegen att likna ett utbyggnadsprojekt av infrastruktur snarare än ett genombrott i ett laboratorium, där vinnarna är de som kan säkra leveranskedjor, kapacitet i datahallar och långsiktigt kapital.

Amodei presenterade ingen ny teknisk milstolpe. Han presenterade ett antagande om drift: att de närmaste åren avgörs av hur mycket beräkningskraft branschen kan samla ihop, och hur länge den kan stå emot organisatoriskt motstånd.