Buckley Carlson lämnar jobbet som Vances biträdande pressekreterare
Avhoppet uppges planerat sedan december när Tucker Carlson går i offentlig fejd med Trump om Iran-kriget, konservativ mediedynasti byter inflytande mot konsultfirma och Vita huset får ännu en lojalitetsprövning
Bilder
Tucker Carlson’s son Buckley Carlson has reportedly left the White House amid his father’s feud with the president, though an official said the exit plans predated the blowup (AFP/AP)
AFP/AP
Carlson, along with fellow right-wing broadcasters such as Alex Jones and Megyn Kelly, have criticized President Trump’s war in Iran (Getty)
Getty
Buckley Carlson, son till den konservative programledaren Tucker Carlson, har lämnat sin tjänst som biträdande pressekreterare åt vicepresident JD Vance, rapporterar Politico. En tjänsteman i Vances stab uppger att avhoppet varit planerat sedan månader: Carlson meddelade redan i december och stannade kvar för att sköta överlämningen. Han lämnar för att starta en politisk konsultbyrå efter att tidigare ha arbetat som kommunikationschef åt kongressledamoten Jim Banks från Indiana.
Även om tidslinjen alltså föregår den senaste uppblossningen är symboliken svår att missa. Tucker Carlson har gått från att vara en av Donald Trumps mest inflytelserika medieallierade till att öppet kritisera administrationens krig mot Iran och Trumps retorik kring detta. The Independent skriver att Carlson angrep Trumps påskdagshot mot Iran och beskrev dem som ett slags teologiskt övertramp: ”Vem tror du att du är?”, frågade Carlson i sitt program och hävdade att USA ”inte är en teokrati”. Trump svarade på Truth Social genom att angripa Carlson och andra kritiker som ”lågbegåvade”, ett uttryck Carlson därefter gjorde till handelsvara genom att sälja basebollkepsar med texten ”LÅGBEGÅVAD”.
Episoden visar hur tätt sammanflätad republikansk politik numera är med de mediepersonligheter som levererar energi, disciplin och finansiering. När en högprofilerad kommentator bryter med Vita huset i en avgörande fråga – krig – blir medarbetare och operatörer med koppling till den personen lätt kringskadade, även om deras egna roller är tekniska och besluten i sak varit förutbestämda. Valrörelser och administrationer rekryterar ur ett litet kretslopp av kommunikationsfolk som lever på relationer och tillträde; samma relationer kan snabbt bli en belastning när fraktionsgränserna flyttas.
Carlsons bredare uppbrott har byggts upp under en tid. The Independent noterar att han i fjol väckte motreaktioner efter en vänligt hållen intervju med den vite nationalisten Nick Fuentes, och att han därefter angrep Republikanska partiet som ”förrädare” som sålt ut Trumps populistiska löften till förmögna givare. Kriget mot Iran har skärpt konflikten eftersom det krockar med Trumps valbudskap mot ”onödiga utländska krig”, samtidigt som det tvingar dem som vill framstå som lojala att välja mellan institutionell anpassning och anpassning till den egna publiken.
För Vance, vars politiska varumärke delvis byggts genom samma mediekretslopp, är personalförändringen en påminnelse om att kommunikationsbemanning aldrig bara handlar om pressmeddelanden. Det handlar också om vilka inflytandenätverk en politiker är beredd att öppet förknippas med – och vilka beroenden som uppstår när politik, medier och pengar flyter ihop.
Buckley Carlsons nästa steg är en konsultverksamhet. Den omedelbara realiteten är att ett av de mest igenkännbara efternamnen i konservativa medier i tysthet har lämnat vicepresidentens pressfunktion samtidigt som familjens offentliga relation till presidenten försämras i realtid.