Tusen pålhus brinner ner i malaysisk vattenby

En brand som bröt ut vid halv två-tiden natten mot söndag ödelade Kampung Bahagia, en kustnära ”vattenby” utanför Sandakan i Malaysias delstat Sabah. Omkring 1 000 hus på pålar förstördes och tusentals människor blev utan tak över huvudet.

Sabahs räddningstjänst uppgav att elden spred sig över cirka tio tunnland tätt sammanbyggda, till stor del träbaserade byggnader uppförda över vatten, och att bosättningen var ”till 100 procent nedbränd”. Polisen i Sandakan uppskattade antalet drabbade invånare till 9 007, enligt The Guardians uppgifter med hänvisning till lokala myndigheter. Inga dödsfall eller skador rapporterades.

Förloppet säger något om mer än bara omfattningen. Brandbilar kunde inte ta sig fram till de brinnande husen eftersom tillfartsvägarna är smala och improviserade; brandmännen tvingades arbeta runt bebyggelsen i stället för igenom den. Lågvatten försvårade tillgången till öppet vatten för pumpning, samtidigt som hårda vindar drev lågorna över sammanhängande tak. Det vill säga: de billigaste byggmaterialen och den täta byggnationen – det som gör boende möjligt för människor med få alternativ – gjorde också att en enda antändning kunde bli en förlust för ett helt grannskap.

Kampung Bahagia är inte ett formellt bostadsområde utan en informell bosättning som vuxit fram i utkanten av en hamnstad, där några av Malaysias fattigaste invånare bor. Sådana samhällen rymmer ofta ursprungsfamiljer och personer utan tydlig medborgarskapsstatus, grupper som kan ha svårt att få tillgång till formella äganderätter, försäkringar eller bankkrediter. När bostäder byggs utanför tillståndssystemet hamnar de ofta också utanför kommunala investeringar: vägar breda nog för utryckningsfordon, brandposter och grundläggande brandgator eftermonteras sällan i områden som är politiskt perifera och praktiskt svårservade.

Nu skiftar arbetet från att släcka till att hantera fördrivningen. Premiärminister Anwar Ibrahim sade att den federala regeringen samordnade med Sabahmyndigheterna för att ge hjälp och tillfälligt boende ”så snart som möjligt”. I praktiken brukar det betyda offentliga lokaler, tält eller hyrda anläggningar – lösningar som stabiliserar en kris men inte ersätter förlorade tillgångar. För boende vars hem också fungerade som arbetsplats och förråd innebär branden dessutom att verktyg, varulager och kontanter går upp i rök, vilket skapar en andra våg av svårigheter som är svårare att fotografera och lättare att låta bli att finansiera.

Sabah har länge behövt balansera snabb stadsutveckling, migration inom Borneo och över maritima gränser samt ojämn offentlig service mellan formella stadsdelar och perifera bosättningar. Bränder i pålhusmiljöer är en återkommande risk i Sydostasien, men varje händelse prövar samma fråga: ser myndigheterna informella kvarter som tillfälliga avvikelser eller som permanenta delar av staden som det är värt att bygga infrastruktur kring.

På söndagseftermiddagen uppgav räddningstjänsten att det inte längre fanns ”någon fara”. I Sandakan stod tusentals människor kvar vid strandlinjen och såg på platsen där deras hem hade legat.