Trumps kandidat Kevin Warsh lovar värna centralbankens oberoende

Kevin Warsh sade på tisdagen till USA:s senats bankutskott att ”Federal Reserves oberoende är avgörande”, när Donald Trumps kandidat till posten som centralbankschef inledde sin utfrågning. Den förvandlades snabbt till ett prov på hur mycket politiskt tryck nästa chef förväntas tåla och hur långt talet om ”oberoende” egentligen räcker när Vita huset vill ha billigare krediter.

Enligt tidningen Guardians direktrapportering hävdade Warsh att centralbankens oberoende inte hotas bara för att folkvalda ”framför sina åsikter” om räntan. ”Oberoendet är upp till centralbanken”, tillade han. Senator Elizabeth Warren, som varnat för att en Trump-utsedd chef kan bli en ”marionett”, pressade kandidaten om han tänker skydda penningpolitiken från krav från Vita huset. Warsh vägrade också ge ett rakt svar på om Trump förlorade valet 2020, en tystnad som hamnade i samma utfrågning som hans löfte om institutionellt självstyre.

Utbytet fångar en välkänd motsägelse i Washington: centralbanken beskrivs som oberoende, men dess högsta chef tillsätts via politiken och uppdraget är i slutänden formulerat av kongressen. I praktiken beror handlingsutrymmet på hur villig institutionen är att betala priset för att säga nej när presidenten vill ha lägre ränta, snabbare tillväxt eller medvind inför ett val. Warshs formulering – att politiska kommentarer i sig inte hotar oberoendet – normaliserar indirekt en ordning där Vita huset kan kommentera ständigt, medan centralbanken måste bevisa sin självständighet på marknaden snarare än i ord.

Det är viktigt eftersom centralbankschefens trovärdighet delvis fungerar som en prissättningsmekanism. Om investerare tror att centralbanken kommer att pressas att sänka räntan av politiska skäl kan inflationsförväntningarna stiga, upplåningskostnaderna röra sig, och centralbanken kan senare tvingas strama åt hårdare för att vinna tillbaka förtroendet. Senatens fokus på Warshs hållning gentemot Trump speglar detta: frågan är inte om en chef kan hänvisa till oberoende, utan om han accepterar den kortsiktiga smärtan – högre arbetslöshet, svagare tillgångspriser, risk för lågkonjunktur – som ibland följer av att försvara det.

Warshs vägran att klart säga att Trump förlorade 2020 pekar på en annan begränsning: i ett polariserat politiskt klimat kan även svar som inte rör penningpolitiken tolkas som lojalitetssignaler. En centralbankschef som inte har råd att stöta sig med presidentens väljarbas kan få svårare att stöta sig med presidenten.

Warshs bekräftelseprocess lär därför avgöras mindre av hans inledningsanförande än av den första gången Vita huset offentligt kräver en räntesänkning och centralbanken säger nej.