Fossila näbbar avslöjar jättebläckfiskar som toppredatorer i kritahavet

Forskare har identifierat fossiliserade näbbar från två utdöda bläckfiskdjur som tyder på att jättelika, bläckfiskliknande rovdjur levde under yngre krita och kan ha nått längder i nivå med dagens största tioarmade bläckfiskar. Enligt El País analyserade en grupp ledd av Shin Ikegami vid Hokkaido universitet 27 näbbar som hämtats ur marina sediment i Japan och kring Vancouverön, och beskrev två arter, Nanaimoteuthis jeletzkyi och Nanaimoteuthis haggarti, i en studie publicerad i Science.

Bläckfiskar lämnar sällan tydliga fossilspår eftersom de saknar hårda skelett och skal; större delen av kroppen bryts ned utan att lämna något efter sig. Näbbarna – täta, kitinartade käkstrukturer – hör till de få delar som kan bevaras, och de kan användas för att uppskatta kroppsstorlek genom jämförelser med nutida bläckfiskdjur. Näbbarna i studien var inte bara stora; de visade också kraftigt slitage längs kanten, förenligt med upprepad bitning i hårt byte som kräftdjur, blötdjur och fisk. Hos vuxna exemplar hade slitaget avlägsnat upp till tio procent av näbbens längd – mer än vad som rapporterats för nutida bläckfiskdjur – vilket antyder ihållande rovdjursaktivitet under djurens livstid.

Studiens mest uppseendeväckande påstående gäller storleken: N. haggarti uppskattas till ungefär 7 till 19 meter i totallängd, vilket skulle placera den bland de största kända ryggradslösa djuren. Det är relevant eftersom rekonstruktioner av marina näringsvävar från krita ofta utgår från ryggradsdjur. Mosasaurier och plesiosaurier dominerar både populära och vetenskapliga berättelser om toppredatorer i varma, grunda hav, medan ryggradslösa djur ofta skildras som byte som svarade genom att förtjocka sina skal. Ett stort, aktivt bläckfiskrovdjur komplicerar bilden: det antyder konkurrens om liknande byte och ekologiskt utrymme, och det pekar på att rollen högst upp i kedjan inte var förbehållen reptiler och hajar.

Studien pekar också mot beteendemässiga följder. Slitaget på näbbarna var osymmetriskt – mer nedslitet på höger kant än på vänster – vilket antyder sidopreferens, en tendens att använda ena sidan mer. Hos levande djur kopplas sådan sidopreferens till specialiserad nervbearbetning och mer komplext beteende. Nutida bläckfiskar visar sidobundna tendenser och är kända för problemlösning och inlärning; fossilfyndet bevisar inte intelligens, men det antyder att de nervdrag som ligger bakom en konsekvent sidobundenhet kan ha djupa rötter.

Bevisningen är fortfarande indirekt eftersom de mjuka kropparna saknas, och storleksuppskattningarna bygger på skalningssamband som är bättre fastställda för vissa bläckfiskdjur än för andra. Samtidigt är näbbarna fysiska, mätbara strukturer, och slitagemönstret är svårt att avfärda som en slump.

Tjugosju näbbar uppdragna ur sediment på varsin sida av Stilla havet gör nu det arbete som ben vanligtvis gör. De pekar mot ett kritahav där den största jägaren mycket väl kan ha saknat ryggrad helt och hållet.