Ulf Kristersson: Tidöpartierna hävdar att EU måste verkställa avvisningar för att asylpolitiken ska vara legitim

Tidöpartierna använde i en debattartikel i Aftonbladet på onsdagen EU:s migrationspolitik som ett lackmustest på om Europa faktiskt lärt sig av 2015. Partiledarna för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna framhåller att Sverige nu har sin lägsta asylinvandring sedan 1985 och varnar för att nästa tryckvåg kan komma av konfliktdriven fördrivning i Mellanöstern.

Kärnkravet är mindre retoriskt än proceduriellt: ett nej måste vara ett nej. De kopplar den inrikespolitiska legitimiteten till verkställighet – personer utan skyddsskäl och utan rätt att stanna ska också lämna – och menar att Sveriges möjlighet att hålla nere asyltalen beror på att hela EU-systemet fungerar. Här möts nationell politik och Bryssels rörsystem: om återvändanden inte genomförs i hela unionen finns incitamenten kvar för vidareflyttning, och länder med jämförelsevis generösare välfärd eller svagare inre kontroll blir magneter.

Som varnande exempel pekar Tidöledarna på Spaniens socialdemokratiska regering, som de säger beviljar uppehållstillstånd till omkring en halv miljon personer som vistas olagligt i EU. Poängen är spridningseffekter: en storskalig legalisering i ett medlemsland kan signalera till potentiella migranter att olaglig inresa senare kan belönas, samtidigt som gemensam verkställighet försvåras när nya rättsliga ställningar uppstår inom Schengenområdet.

I en separat slutreplik i Aftonbladet gör erfarna företrädare för Sverigedemokraterna samma Spanienexempel till centrum i en uppgörelse med Centerpartiets förslag om ett svenskt ”återvändandecentrum” eller ”återinträdescentrum” för utvisade utlänningar med ”stark anknytning” till Sverige. SD-skribenterna hävdar att EU:s återvändandesystem i dag lider av låg verkställighetsgrad – ofta angiven till omkring 20 procent – och att den politiska striden står mellan att öka förvarskapaciteten, införa längre inreseförbud och använda återvändandecentrum i tredjeland, eller att skapa vägar tillbaka.

Båda texterna behandlar migrationspolitiken som en fråga om trovärdiga åtaganden. Tidöpartierna räknar upp inhemska åtgärder som ska höja kostnaden för utebliven integration och minska välfärdens dragningskraft: stramare medborgarskapsregler, ett bidragstak, aktivitetskrav och språkinriktad förskola. SD:s slutreplik lägger till ett säkerhetsspår med exempel – lastbilsattacken i Stockholm 2017, knivdåden vid Ikea i Västerås och dödandet av svenska fotbollssupportrar i Bryssel – och hävdar att icke verkställda utvisningsbeslut inte är ett administrativt irritationsmoment utan en risk för allmän säkerhet.

Den omedelbara politiska poängen är valstrategisk: författarna beskriver valrörelsen 2026 som ett val mellan att fortsätta den restriktiva omläggningen och att återgå till bredare amnestier och lösare verkställighet. Den praktiska poängen är enklare: om ett EU-land legaliserar stora grupper som redan befinner sig i unionen kommer andra länder att ägna nästa mandatperiod åt att försöka bevisa att deras avslag fortfarande betyder något.

På en och samma dag valde alltså både regeringsunderlaget och dess största stödparti samma utställningsföremål – Spaniens legalisering av en halv miljon – för att hävda att nästa migrationskris inte nödvändigtvis börjar vid gränsen, utan i de incitament som skapas efter inresan.