Politik

Trump betalar vindkraftsbolag för att lämna havsbaserade arrenden

Nära 900 miljoner dollar i återbetalning villkoras av investeringar i flytande naturgas och olja och gas, efter domstolsnederlag mot stopporder blir utköp statens nya verktyg och politisk risk en affärsmodell

Bilder

Trump administration to pay 2 more companies to walk away from US offshore wind leases Trump administration to pay 2 more companies to walk away from US offshore wind leases independent.co.uk

Trumpadministrationen uppger att den ska ersätta två havsbaserade vindkraftsutvecklare med nära 900 miljoner dollar för att de ska lämna tillbaka federala arrenden. Det förlänger en modell som först användes i mars, då TotalEnergies erbjöds omkring 1 miljard dollar för att dra sig ur projekt utanför North Carolina och New York. Enligt nyhetsbyrån Associated Press meddelar inrikesdepartementet att Bluepoint Wind, planerat utanför New Jersey och New York, samt Golden State Wind, ett flytande projekt föreslaget utanför Kalifornien, avstår sina arrenden och därmed avstår från ny havsbaserad vindkraftsutbyggnad i USA.

Uppläggen liknar mindre en enkel återbetalning och mer en villkorad omdirigering av kapital. Bluepoints arrende kostade 765 miljoner dollar, och administrationen säger att ersättningen kopplas till investering i en amerikansk anläggning för flytande naturgas som stöds av Global Infrastructure Partners, numera en del av BlackRock. Golden State Wind kan, enligt AP, få tillbaka omkring 120 miljoner dollar i avgifter efter att ha investerat motsvarande belopp i olje- och gastillgångar, infrastruktur eller projekt längs Mexikanska golfkusten. Inrikesminister Doug Burgum beskrev arrangemanget som en avveckling av projekt som ”bara var möjliga med massiva skattebetalarsubventioner”, efter arrendeauktioner som hölls under president Joe Biden.

Det sker efter att administrationens bredare försök att stoppa havsbaserad vindkraft kört in i domstolarna. AP noterar att en federal domare i december upphävde en verkställande order som blockerade vindkraftsprojekt, och att senare arbetsstopp för fem projekt på östkusten, motiverade med nationell säkerhet, också underkändes som otillräckligt brådskande, vilket gjorde att byggandet kunde återupptas. När generella förbud gång på gång snävas in eller rivs upp blir förhandlade reträtter ett annat verktyg: bolagen får förutsägbarhet i regelverket och pengar tillbaka, medan staten minskar antalet aktiva vindkraftsarrenden utan att behöva vinna varje juridisk strid.

För utvecklarna är lockelsen uppenbar. Havsbaserad vindkraft är kapitalintensiv, sårbar för tillståndsförseningar, flaskhalsar i leveranskedjor och räntekänslighet; en federal motpart som är beredd att göra dem skadeslösa kan framstå som ett rent sätt att stänga ett ärende. För delstater som New Jersey, New York och Kalifornien blir följdeffekten att mål för ren energi blir svårare att nå utan ersättningskapacitet och nätförstärkningar, samtidigt som redan nedlagda planeringskostnader blir kvar lokalt. För skattebetalarna är notan omedelbar och tydlig: stora utbetalningar nu, medan en eventuell utlovad nytta av ”billig, tillförlitlig, säker” baskraftsinvestering är spridd och omstridd.

Administrationen sätter därmed också ett pris på politisk kursändring. Om arrendeinnehavare lär sig att politisk risk kan göras om till pengar genom federal ersättning kan framtida auktioner locka budgivare som betraktar Washington som en sista utväg snarare än som tillsynsmyndighet. Det är en annan sorts subvention: inte för elproduktion, utan för optionsvärdet i att kunna gå därifrån.

Bluepoint och Golden State marknadsfördes var för sig som projekt som skulle kunna förse mer än en miljon hem med el. I stället betalar den federala staten dem nu för att sluta planera.