Opinion

Shada Islam: Orbáns invandringsretorik blir EU:s normalspråk

Gränspolitik flyttas från tal till upphandlingar databaser och avtal med Tunisien Libyen och Mauretanien, identitetspolitik tvättas till riskhantering och social sammanhållning medan tvångsmedlen sköts på avstånd från väljarna

Bilder

Italian prime minister Giorgia Meloni, left, welcomes Ursula von der Leyen to an Italy - Africa summit, in Rome, January 2024. The meeting aimed at stemming migration flows  Photograph: Roberto Monaldo/AP Italian prime minister Giorgia Meloni, left, welcomes Ursula von der Leyen to an Italy - Africa summit, in Rome, January 2024. The meeting aimed at stemming migration flows Photograph: Roberto Monaldo/AP theguardian.com
Shada Islam Shada Islam theguardian.com

Den 27 april publicerade Guardian en essä som hävdar att Viktor Orbáns migrationsretorik har överlevt hans politiska topp genom att flytta in i Europeiska unionens huvudfåra. Författaren Shada Islam menar att Orbáns inramning som ”vit kristen nationalist” tidigare sågs som ett kännetecken för ytterkanten, men att samma tankemönster nu återkommer i unionens vardagsspråk när politiken kretsar kring utvisningar, avskräckning och ”återvändande” i hela blocket.

Islams resonemang vilar mindre på tal och mer på förvaltningens praktik. Hon pekar på hur unionen bygger upp gränshinder och sluter avtal om att lägga ut migrationskontroll på andra: upplägg där pengar byts mot att Tunisien, Libyen och Mauretanien stoppar människor på väg mot Europa. Det är, enligt henne, den faktiska maskinen bakom slagorden. Hon ställer också mottagandet av ukrainska flyktingar mot behandlingen av svarta och bruna asylsökande och hävdar att skillnaden inte bara handlar om kapacitet utan om rangordning: vilka som antas höra hemma och vilka som antas vara ett problem som ska hanteras. I Bryssel är ordförrådet teknokratiskt – ”riskhantering”, ”bördefördelning”, ”återvändande”, noterar hon om kommissionens ordförande Ursula von der Leyen – medan resultaten fortfarande är tvingande.

Nationella ledare förser politiken med skarpare kanter. Islam tar upp att Tysklands förbundskansler Friedrich Merz krävt ”mycket storskaliga” utvisningar av ”personer utan tillstånd”, och att Danmarks statsminister Mette Frederiksen drivit på för gränser för ”icke-västlig” invandring samtidigt som hon varnat för att sharia ”aldrig, aldrig får bli danskt”. Effekten, skriver Islam, blir att tidigare uttalad identitetspolitik tvättas ren och återkommer som fraser om ”social sammanhållning”, ”europeiska värden” och ”integrering”, där bevisbördan i praktiken läggs på minoriteter som redan navigerar bostadsmarknad, arbetsliv, skola och polis.

Essäen kopplar detta till ett bredare europeiskt arv: kategorier från kolonialtiden som ännu påverkar vem som kontrolleras, stoppas eller misstänkliggörs. Som inhemskt exempel tar Islam upp automatiserad förvaltning i Nederländerna, där en algoritm i kontrollen av barnomsorgsbidrag felaktigt pekade ut tusentals föräldrar som bedragare. Familjer med migrantbakgrund drabbades oproportionerligt och lämnades med skulder, vräkningar och i vissa fall felaktiga fängelsestraff. Poängen är inte att programvara i sig är särskilt ondskefull, utan att den skalar upp de antaganden som redan finns i en byråkrati.

Orbáns fördel var, enligt Islam, att han sade det som andra tänkte men inte uttalade. Europeiska unionens fördel är att den kan utföra mycket av samma arbete genom upphandlingar, databaser och bilaterala avtal långt från väljarnas insyn.

I hennes framställning är gränsen inte längre främst ett stängsel vid Europas ytterkant, utan en försörjningskedja av kontrakt, granskningsverktyg och utvisningsmål som hela tiden flyttas utåt.