Irans krig driver brittisk energichock enligt tankesmedja

En brittisk tankesmedja varnar för att energichocken från kriget mot Iran kan slå bort 35 miljarder pund från Storbritanniens ekonomi och föra landet närmare en recession. Risken stiger kraftigt om oljepriset fortsätter upp. Enligt The Guardian har National Institute of Economic and Social Research (NIESR) räknat på scenarier där Nordsjöoljan Brent stiger till så mycket som 140 dollar per fat, ett utfall som institutet kallar ”allvarligt men plausibelt”. I rapportens grundscenario låg Brent omkring 111 dollar.

Den direkta smittvägen är gammaldags och brutal: högre oljepris slår rakt in i hushållens räkningar, i transportkostnader och i priset på importerade varor. NIESR bedömer att Storbritannien är ”mycket exponerat” för globala energichocker, en sårbarhet som består även när den inhemska inflationen samtidigt drivs av andra faktorer. Samma chock träffar också de offentliga finanserna. Tankesmedjan uppskattar att konflikten kan öka statens upplåning med nästan 24 miljarder pund fram till slutet av decenniet, vilket urholkar finansminister Rachel Reeves manöverutrymme under hennes finanspolitiska regler.

Åtgärdsspåren delar sig i två lika obekväma riktningar. På den penningpolitiska sidan tecknar NIESR en bild där inflationen stiger över 5 procent i det negativa oljeprisscenariot, vilket i sin tur kan tvinga Bank of England till en stor engångshöjning av styrräntan. I modelleringen handlar det om upp till 1,5 procentenheter, den största rörelsen sedan ”svarta onsdagen” 1992. Samtidigt väntar marknaden enligt The Guardian i huvudsak att banken lämnar räntan oförändrad vid nästa möte, efter att den legat stilla på 3,75 procent förra månaden, med bara en liten sannolikhet för en höjning med en fjärdedels procentenhet.

På den finanspolitiska sidan har Reeves sagt att ”inget är uteslutet” när det gäller ett riktat och tillfälligt stödpaket. Formuleringen är viktig, eftersom staten ombeds dämpa energiräkningar samtidigt som högre priser vidgar underskottet som regeringen säger sig behöva hålla i schack. Eventuellt stöd måste dessutom utformas snabbt nog för att få effekt, men utan att upprepa breda subventioner som trubbar av prissignaler och håller uppe förbrukningen när utbudet är ansträngt. Här syns en klassisk incitamentskonflikt: politiken vill köpa social frid på kort sikt, men riskerar att förvärra obalanserna som skapat problemet.

Varningen för arbetsmarknaden handlar mindre om jobb i oljesektorn och mer om följdeffekter av svagare efterfrågan. Lägre tillväxt pressar företagens investeringsplaner, medan högre finansieringskostnader gör det svårare att ta sig igenom en period med ryckiga insatspriser. NIESR:s grundscenario antar fortfarande att energipriserna svalnar med tiden, men biträdande chefen Stephen Millard säger till The Guardian att antagandet – att oljan faller tillbaka till ungefär 65 dollar inom två år – nu framstår som allt mer optimistiskt.

Storbritannien kan varken öppna Hormuzsundet på egen hand eller sätta världsmarknadspriset på olja. Men landet kan välja om energi ska behandlas som en hushållsräkning som kollektiviseras via statsbudgeten eller som en faktisk begränsning som måste hanteras genom lägre förbrukning och pressade vinstmarginaler.

NIESR:s modellering sätter en prislapp på valet: 35 miljarder pund i förlorad produktion och ett regelverk för statsfinanserna som slutar fungera när bränsleräkningen inte gör det.