Vetenskap

Gyllenkelp hålls vid liv i kylskåp i Victoria

Deakin University bygger levande bibliotek efter marin värmebölja som slår ut Great Southern Reefs nyckelart, billigare att frysa provrör än att återställa havsmiljön

Bilder

Golden kelp biobank Golden kelp biobank theguardian.com
Leafy seadragon and golden kelp. Photograph: Stefan Andrews Leafy seadragon and golden kelp. Photograph: Stefan Andrews theguardian.com
Prue Francis with the golden kelp biobank. Photograph: Ellen Smith/The Guardian Prue Francis with the golden kelp biobank. Photograph: Ellen Smith/The Guardian theguardian.com
Kathy Overton with the flat oyster living library. Photograph: Ellen Smith/The Guardian Kathy Overton with the flat oyster living library. Photograph: Ellen Smith/The Guardian theguardian.com
Marine ecologist Laney Callahan with the seagrass restoration project plants. Photograph: Ellen Smith/The Guardian Marine ecologist Laney Callahan with the seagrass restoration project plants. Photograph: Ellen Smith/The Guardian theguardian.com

Gyllent kelp ligger i ett kylskåp nära Swan Bay i delstaten Victoria, upplyst av rött ljus för att hållas kvar i ett tidigt livsstadium i stället för att ”växa upp”. Enligt The Guardian förvarar forskare vid Deakin Universitys marina forskningscentrum i Queenscliff bägare med kelp under sensorer och larm, med reservkraft i beredskap. I samma anläggning står brickor med små rör av vilande kelp – vad universitetet kallar ett ”levande bibliotek” för arter som kanske inte överlever nästa värmebölja i havet.

Den omedelbara utlösande händelsen var en marin värmebölja utanför Västaustralien som slog ut stora områden av gyllent kelp, en så kallad grundart i Great Southern Reef – en 8 000 kilometer lång kedja av sammanlänkade ekosystem. Kelpskogar är inte bara kuliss: de ger föda och skydd åt humrar, abalone och fiskar, inklusive arter som inte finns någon annanstans. Gyllent kelp slås dessutom ut tidigt när vattnet blir varmare, vilket gör den till en sorts biologisk varningssignal; när den väl försvinner är resten av systemet redan under press.

Biobanker framställs som försäkringar, men en försäkring betalar bara ut om någon finansierar premien i årtionden. The Guardian beskriver ett bredare australiskt nätverk: Australian National Botanic Gardens i Canberra lagrar frön i ett valv på minus 20 grader, insamlade från så skilda platser som Australiens alper, Uluru, Kakadu och avlägsna öar. Melbourne Museum bevarar levande celler och vävnadsprover i tvåmillilitersrör vid minus 196 grader, där biologisk aktivitet i praktiken upphör. Samlingarna möjliggör genetiska studier och framtida återinföranden, och de kan bevara handlingsutrymme – embryon, celler, stammar – långt efter att en livsmiljö förändrats.

Men samma logik som gör biobanker lockande blottar också en svag punkt. Att lagra rör är billigare och mer tacksamt att visa upp än att återskapa de villkor som gjorde en art livskraftig från början. Deakins forskargrupp återställer kelp i skyddade områden i Port Phillip Bay, som Jawbone och Ricketts Point, där överbetning av lila sjöborrar har rensat reven; det arbetet kräver fortlöpande insatser – att minska tätheten av sjöborrar och få kelpen att växa tillbaka – snarare än att bara sköta frysar. Biobanker kan också flytta naturvård in i institutioner som belönas för insamling och katalogisering, medan kostnaderna för att förebygga värmestress, föroreningar eller överbetning hamnar någon annanstans.

Tills vidare vilar det ”levande biblioteket” på vardaglig driftsäkerhet: röda glödlampor, täta dörrlister, temperaturjournaler och bränslet som håller reservkraften redo.

Kelpen lever, men den lever i ett kylskåp.