Ecuadorianska fiskare säger sig ha attackerats av sprängdrönare till havs, El País kopplar bortförandet nära Galápagos till USA:s Operation Southern Spear med minst 54 dödliga angrepp sedan september 2025, brottsbekämpning med kroppsräkning gör vanliga fiskebåtar till förbrukningsbara måltavlor

Bilder

Drones carrying explosives and a mysterious blue merchant ship: The terror stalking Ecuadorian fishermen english.elpais.com

bnonews.com

Ecuadorianska långrevsfiskare uppger att deras båt den 26 mars, nära Galápagos, träffades av sprängladdade drönare. Kort därefter ska ett blått containerskepp ha dykt upp, och beväpnade män som talade engelska tog besättningen ombord. Enligt El País drabbades fartyget Don Maca av två explosioner. Besättningen flydde i småbåtar mot det större fartyget, men ska där ha blivit handfängslade, fått huvor över huvudet och hållits under vapenhot, medan det blå skeppet senare förstördes.

Berättelsen liknar mindre ett traditionellt piratdåd och mer en havsbaserad insats som tycks ha genomförts vid sidan av Ecuadors kommandokedja. Besättningen säger att män ”klädda som soldater” frågade hur många de var och om någon var skadad, men att någon vård inte erbjöds utöver ren förvaring. De hölls exponerade på fördäck över natten och fördes till slut inte till Ecuadors kustbevakning utan till ett salvadoranskt sjöpatrullfartyg. Dagar senare anlände de till en militär kontrollplats i San Salvador innan de utvisades.

El País placerar händelsen i ett större mönster av dödliga ingripanden till havs. Sedan september 2025 har USA, enligt tidningen, genomfört minst 54 angrepp mot misstänkta narkotikasmugglingsfartyg i Karibien och östra Stilla havet, vilket ska ha lett till 185 dödsfall. BNO News, med hänvisning till USA:s sydkommando, beskriver kampanjen – Operation Southern Spear – som en följd av ”dödliga kinetiska angrepp” mot båtar som påstås drivas av ”terroriststämplade organisationer”. Sydkommandot uppger att 56 fartyg har träffats sedan operationen inleddes.

Den inramningen är inte bara retorik; den förändrar incitamenten för alla som rör sig på vattnet. Fiskare som arbetar nära smugglingsleder blir möjliga följdskador: en drönares kamera och en drönares stridsspets ser identiska ut ända tills de inte gör det. För smugglarna blir den rationella responsen att öka tempot, smälta in i legitima flottor och vältra över riskerna på besättningar och små aktörer som lätt kan ersättas. För regeringar erbjuder ett program med angrepp till havs synlig handlingskraft och räknebara resultat utan det långsammare arbetet med att bygga rättsfall, rensa upp i hamnar och lagföra de tjänstemän som säljer tillstånd och beskydd.

Besättningen på Don Maca säger att de inte har återvänt till havet, med hänvisning till rädsla och förlorade tillstånd. Den omedelbara effekten av en förstörd båt går att mäta; den långsiktiga effekten är en kust där människor slutar fiska därför att de inte kan avgöra om nästa fartyg är en räddare eller en angripare.

Fiskarnas fråga – varför utlänningar, inte ecuadorianer, tog dem i förvar – saknar fortfarande ett offentligt svar. Deras båt kom aldrig tillbaka till hamn.