Socialstyrelsen kan inte säga hur mycket välfärdsbrott tömmer kommunernas stöd och LSS

Socialstyrelsen säger till kommunerna att myndigheten inte kan ange en tillförlitlig siffra på hur mycket välfärdsbedrägerier dränerar socialtjänsten och LSS-insatserna, trots att polisens uppskattningar placerar det bredare fenomenet så högt som 75 miljarder kronor per år. I en ny rapport som Dagens Nyheter hänvisar till kartlägger Socialstyrelsen i stället var pengarna är mest sårbara: stora utbetalningsflöden, komplicerade regelverk och kontrollkedjor som är uppdelade mellan många olika kontor.

Just denna uppdelning återkommer som rapportens huvudtema. Kommunerna betalar ut stöd till enskilda, företag och ideella organisationer, men rutinerna för att kontrollera att allt blir rätt ”före, under och efter” utbetalningarna skiljer sig kraftigt åt, enligt DN:s sammanfattning. Vissa kommuner har särskilda arbetsgrupper, medan andra har en enda deltidsanställd som ansvarar för förebyggande arbete och uppföljning. Följden blir att nationella jämförelser försvåras, inte bara för att bedrägerier är svåra att upptäcka, utan också för att Sverige fortfarande saknar en gemensam definition av vad som räknas som ”välfärdsbrott” i kommunsektorn.

Att rapporten fokuserar på socialtjänsten och LSS är ingen slump. Tidigare uppskattningar har satt felaktiga kommunala utbetalningar till nära 20 miljarder kronor om året, omkring 10 procent av totalsumman, och en ”betydande andel” av välfärdsbrottsligheten bedöms rikta in sig just på dessa lokala system, enligt DN. Lockelsen är i grunden institutionell: kommunen kan vara både utbetalare och avtalsansvarig, samtidigt som upphandling, handläggning och uppföljning är utspridda över förvaltningar som sällan delar uppgifter med varandra i realtid. När ärenden väl når domstol kan det ha gått flera år sedan pengarna lämnade kontot, vilket gör återkrav svårare och gör det lättare att späda ut ansvar.

Socialstyrelsen är ingen utredande myndighet och kan inte bedriva brottsutredningar, men har fått i uppdrag att stödja kommunerna genom ett regeringsbeställt kunskapsforum som heter Lumen, som drivs tillsammans med Sveriges kommuner och regioner samt flera myndigheter. Lina Hedlund, utredare på Socialstyrelsen, säger till DN att lokala skillnader i hur bedrägerier hanteras gör det svårt att bygga en samlad nationell bild. Kommunerna efterfrågar i sin tur mer lättillgänglig information, tydligare rättslig vägledning och praktiska verktyg för avtalskontroller och uppföljning av upphandlingar.

Rapporten anger inte hur många utbetalningar som är fel, eller hur mycket som realistiskt kan förebyggas. Den beskriver ett system där läckagets storlek diskuteras, medan rördragningen redan är känd för att vara ojämn.

Under tiden är den mest spridda nationella siffran fortfarande en polisuppskattning – och myndigheten som ska ge råd till dem som betalar ut pengarna säger att den inte kan bekräfta den.