Jihadister blockerar vägarna in till Bamako

Malis militärjunta pressas nu av en väpnad allians som både tar mark i norr och skruvar åt greppet om huvudstaden. Enligt El País har jihadister lagt en blockad mot Bamakos viktigaste vägar, samtidigt som Kidal uppges ha fallit i rebellernas händer efter en gemensam offensiv av tuaregstyrkor och jihadister. I centrum för denna koalition står Iyad Ag Ghali, ledare för organisationen Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin, som framställs som den sammanhållande kraften.

Striderna följer inte längre det invanda mönstret med räder på landsbygden och efterföljande vedergällning. En blockad angriper i stället själva statsapparatens överlevnadsmekanik: bränsle, livsmedel och möjligheten för tjänstemän och soldater att röra sig utan att hamna i bakhåll. När varor slutar flöda stiger priserna, och statens auktoritet avgörs vid vägspärrar och på marknader snarare än i tal från maktens podium. Juntans anspråk på kontroll vägs mot vardagens kyliga bristräkning.

El País beskriver Ag Ghali som mer än en fältherre. Han framställs som en förmedlare med tillträde till stamstrukturer och finansiering, en person som kan samordna organisationens enheter därför att han behärskar försörjningslinjer och kontanter. Analytiker som tidningen hänvisar till menar att den nuvarande alliansen mellan tuaregrebeller och jihadister inte skulle existera utan honom. Det är avgörande, eftersom det gör att det som tidigare var parallella konflikter — separatism i norr och jihadistisk expansion i centrum — nu smälter samman till en gemensam kampanj mot Bamako.

Porträttet tecknar också en bana genom flera system utan att riktigt höra hemma i något: Gaddafis Libyen, tuareguppror, en period som diplomat, gisslanförhandlingar och till sist ledarskap för en organisation som av Internationella brottmålsdomstolen anklagas för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Den bredden är inte biografi för sin egen skull. Den förklarar hur en rörelse byggd på religiös absolutism samtidigt kan sluta lokala uppgörelser och rekrytera över gruppgränser när det behövs.

Malis makthavare har insisterat på att de inte ska förhandla med väpnade grupper, trots att säkerhetsläget försämras och utländska partners visat sig opålitliga. Ryska legosoldater togs in som ersättning för tidigare västerländskt stöd; El País noterar att Ag Ghalis organisation har visat att den kan utmana arméer, regeringar och även dessa legosoldater. Resultatet blir en slags säkerhetsmarknad där staten betalar för våldskapital men inte kan köpa sig ett monopol.

För Bamako är den omedelbara frågan därför inte vilken flagga som vajar över Kidal. Den är hur länge lastbilar kan hållas rullande på de vägar som förser huvudstaden.