Will Hayward: Plaid Cymru tar makten i Wales

Den 9 maj talade Plaid Cymrus ledare Rhun ap Iorwerth till anhängare på trappan till Senedd i Cardiff efter att partiet vunnit 43 mandat – tillräckligt för att bli största kraft i Wales självstyrande parlament, enligt The Guardian. För första gången på mer än ett sekel ser Plaid ut att kunna bilda walesisk regering. Det skulle också vara första gången den högsta politiska företrädaren i Wales kommer från ett parti som uttryckligen vill ha självständighet.

Resultatet kommer i ett Storbritannien som försökt framstå som administrativt stabilt: en Labourregering i Westminster, ett dyrtidsbakslag och en politisk klass som gärna talar om ”leverans” som ersättning för en verklig diskussion om statsskicket. Wales omröstning går på tvärs mot den berättelsen i två riktningar samtidigt. Plaids seger gör självstyret till något mindre av en avslutad kompromiss och mer av en pågående förhandling. Partiets ”hundradagarsplan” innehåller krav på samtal om järnvägen, rättsväsendet och kronans markegendom – tre verktyg som inte bara avgör sakpolitik utan också utnämningar, upphandlingar och vem som får skriva under utbetalningarna.

Samtidigt gör Reform UK:s uppgång Wales till en försöksverkstad för en annan sorts opposition. The Guardian uppger att Reform tog 34 mandat med 29 procent av rösterna, vilket ger partiet en stor grupp parlamentsledamöter som var och en får 80 000 pund i lön och stöds av tre till fyra medarbetare, plus 1,2 miljoner pund i gruppstöd för personal. Det är inte bara en rubrik; det är ett institutionellt fotfäste. Partier som tidigare mest fungerat som kampanjmaskiner får nu löner, kontor, utredare och vardagsrutiner – och därmed en starkare förmåga att sätta dagordning, producera material och bygga rekryteringsbas inför valet till Westminster.

Labours fall till tredje plats ställer Westminster inför ett obekvämt val. Om regeringen vägrar Plaids krav på mer makt riskerar den, enligt artikeln, att påskynda sitt eget förfall i Wales. Om den ger efter bekräftar den samtidigt idén att unionens villkor är förhandlingsbara när ett val ger tillräcklig hävstång. Oavsett vilket blir kostnaderna i praktiken gemensamma: den brittiska staten förhandlar inte med ett enhetligt walesiskt väljarkollektiv, utan med partier vars drivkrafter formas av nästa val – Plaids behov av att visa framsteg mot självständighet, Reforms behov av att bevisa att en protestvåg kan omvandlas till skattefinansierad varaktighet, och Labours behov av att inte framstå som svagt när partiet tappar mark.

The Guardian beskriver hur folkmassan sjöng Hen Wlad Fy Nhadau medan några av Plaids ledamöter grät. Nästa strid lär handla om järnvägspengar, rättsväsendets administration och kronans markegendom – tillgångar som inte sjunger tillbaka.