Edna Lekgabe: Psykisk ohälsa är graviditetens vanligaste komplikation

Upp till var femte kvinna drabbas av en diagnostiserbar psykisk sjukdom från befruktning till ett år efter förlossningen, skriver Edna Lekgabe i The Guardian. Det gör psykisk ohälsa till den vanligaste ”komplikationen” under graviditet och spädbarnstid. Depression och ångest dominerar, men bilden rymmer också posttraumatisk stress efter svåra förlossningsupplevelser, tvångssymtom med påträngande tankar om att barnet kan skadas, och mer sällsynta psykotiska episoder. Siffran är välkänd inom folkhälsan, men enligt Lekgabe är det praktiska svaret från vårdsystemen inte i närheten av vad den borde vara.

Jämförelsen hon gör är avsiktligt skarp: om en kroppslig komplikation drabbade var femte graviditet skulle den rutinmässigt upptäckas genom screening, få ordentliga resurser och ingå i varje barnmorskas och läkares grundutbildning. Förlossningsnära psykisk ohälsa fångas däremot ojämnt upp och behandlas ryckigt. Artikelns kärna är väntetiderna: specialistvård kan dröja i månader. Under tiden kan en försämrad graviditet bli ett försämrat hushåll, och vårdens insats glider från förebyggande arbete till ren krishantering.

Australien används som exempel på ett system som byggt viss särskild infrastruktur, som enheter där mor och barn kan vårdas tillsammans och specialiserade perinatala psykiatritjänster, men där tillgången ändå ransoneras genom geografi och betalningsförmåga. Organisationer som Panda och Centre of Perinatal Excellence arbetar med frågan, men Lekgabe noterar att stödet tenderar att koncentreras till storstadsområden och till kvinnor som har råd med privat vård. I den offentliga vården kan köerna bli månader långa, och kvinnor som försämras under graviditeten kan i praktiken bli bedömda först efter förlossningen, när sömnbrist och familjestress ytterligare minskar vårdens felmarginal.

Den kulturella nivån förstärker den kliniska. Moderskapet romantiseras, och lidande tolkas ofta som personligt misslyckande snarare än ett behandlingsbart tillstånd. Det driver kvinnor mot självklander – ”jag är bara en dålig mamma” – i stället för att söka hjälp. Samtidigt som nya ord som ”matrescens” sprids för att beskriva identitetsförändringen när man blir mor, varnar artikeln för att ett alltför långtgående normaliserande av omvälvningen kan sudda ut gränsen mellan vanlig vilsenhet och svåra depressiva episoder som kräver snabb psykiatrisk behandling.

Lekgabe återkommer till en konkret fråga som i praktiken avgör utfallet: vem blir sedd, av vem och när. När specialisttiderna är få och prioriteringen sker informellt blir det ofta de kvinnor som har svårast att kräva sin plats som får vänta längst.

Var femte är i nästan alla andra delar av medicinen en nivå som motiverar systematisk screening. När det gäller psykisk ohälsa kring graviditet och spädbarnstid behandlas det fortfarande ofta som ett privat problem som ”kommer med barnet” och försvinner av sig självt.