Aditya Chakrabortty: Labours falangkrig i Westminster fortsätter

Labours senaste interna gräl i Westminster utspelar sig enligt Aditya Chakrabortty mot en bakgrund av fallande levnadsstandard och ett tvåpartisystem som tappar sin folkliga grund. Han tecknar en bild där politiken i praktiken handlar mindre om att styra landet och mer om att styra partiapparaten, samtidigt som väljarna signalerar en växande fientlighet på gator och torg.

Kärnan i texten är Labours maktkamp kring Keir Starmer. Chakrabortty beskriver hur parlamentsledamöter och tänkbara efterträdare lägger oproportionerligt mycket energi på ledarskapsmanövrer, trots att väljarna i mötet med kampanjare ger uttryck för ett brett missnöje. Han pekar på nyliga val där bara var tredje väljare röstade på något av de två stora partierna, medan resten lade sina röster på det han framställer som proteströster. När en sådan räkneövning blir den nya normen förvandlas fraktionsspel till en ersättning för faktisk regeringsduglighet.

Han kopplar denna politiska drift till en rad chocker som gång på gång har nollställt hushållens kalkyler: covid-19, inflationen efter Rysslands invasion av Ukraina samt USA:s och Israels krig mot Iran. Partierna svarar, menar han, mest med slagord. Chakrabortty hänvisar till prognoser om att den genomsnittliga matnotan kan ligga tydligt högre i höst än vid början av den förra levnadskostnadskrisen. Väljarnas vrede är i hans framställning inte en tillfällig sinnesstämning, utan en rationell reaktion på år då levnadsstandarden knappt har lyft sedan bankkraschen.

Den större förklaringen är institutionell. Partier som tidigare fungerade som breda koalitioner beter sig alltmer som slutna skrån, där befordringsgångar och intern disciplin formar beteendet mer än väljarnas krav. När parlamentsledamöter fruktar att tappa makt till Reform, antyder han, tar de till billig och snabb symbolpolitik: flaggviftande och invandringsretorik som är lätt att känna igen och lätt att sälja, men som inte bygger fler bostäder eller förbättrar hälsoutfall. Han lyfter också ett mörkt folkhälsomått: ett barn som föds i dag kan vänta sig att leva en mindre del av livet vid god hälsa än ett barn som föddes för tio år sedan. Den uppgiften skaver mot den politiska tid som läggs på spekulationer om ledarskap.

I Chakraborttys skildring gynnas Reform och De gröna av tomrummet som uppstår när Labour och de konservativa inte förmår översätta långvariga problem – bostadsbrist, stillastående löner och försämrade tjänster – till en trovärdig plan som överlever partiinterna strider. Då blir den mätbara verkligheten hushållens räkningar och vägen in på bostadsmarknaden, medan energin går åt till vem som kontrollerar maskineriet.

Texten återvänder gång på gång till samma kontrast: parlamentsledamöter som byter hotelser och namn, väljare som berättar att de ogillar dem, och ett land som beskrivs som på väg in i ännu en ekonomisk kris innan den förra ens hunnit klinga av.