Sverige inför nationell lista över invasiva arter

Bilder

×

dn.se

Lupiner har spridit sig kraftigt över stora delar av Sverige, ofta från bebyggelse ut längs vägarna. Den tränger effektivt bort andra blommande växter vilket även har negativa följdeffekter på antalet pollinatörer. Foto: Mattias de Frumerie Foto: Mattias de Frumerie

”Risken är att det här missgynnar många fastighetsägare i slutänden, om arterna sprider sig och blir ännu svårare och kostsammare att bekämpa”, säger Anna Sandström, miljöjurist på WWF. Foto: Världsnaturfonden WWF Foto: Världsnaturfonden WWF

”Vi kan inte ha två hundra femtio arter som plötsligt blir förbjudna. Hur sjutton ska folk hålla reda på det, tillsammans med alla EU-arter?”, säger Henrik Lange på Naturvårdsverket. Foto: Naturvårdsverket Foto: Naturvårdsverket

‹ ›

Den 15 maj träder en svensk nationell förteckning över invasiva arter i kraft. Den lägger till 34 växter och djur i ett nytt kontrollsystem som ska gälla vid sidan av Europeiska unionens redan gällande regler. Enligt Dagens Nyheter är tanken att komma åt arter som är särskilt skadliga under svenska förhållanden, efter flera års diskussion om luckor i unionsramverket. Förändringen berör inte bara parker och allmän mark: privata ägare kontrollerar ungefär tre fjärdedelar av Sveriges yta, från villaträdgårdar och tomter till skog och jordbruksmark.

Hur lagen är konstruerad visar ett återkommande mönster i miljöpolitiken: frågan avgörs ofta av vem som förväntas göra arbetet och vem som förväntas betala. I den slutliga svenska modellen är privata markägare i allmänhet inte skyldiga att utrota arter på den nationella förteckningen; de ska i stället hindra att arterna sprids till andra områden. För arter som redan finns på Europeiska unionens förteckning över invasiva arter ligger ribban kvar högre: markägare ska typiskt sett ta bort dem. Skillnaden spelar roll i praktiken, eftersom många av de arter som skapar synliga problem i Sverige inte finns på unionsförteckningen, och den svenska förteckningen är snäv jämfört med riskbilden. Artdatabanken uppskattar att omkring 250 arter har hög eller mycket hög risk att bli invasiva i Sverige — långt fler än de 34 som regleras från den 15 maj.

Dagens Nyheter lyfter lupiner som ett välkänt exempel: de har planterats och flyttats av människor och har spritt sig brett, ofta längs vägkanter, trängt undan andra blommande växter och påverkat pollinerare. Världsnaturfondens miljöjurist Anna Sandström säger till DN att lagen har urvattnats med så många undantag att den riskerar att bli verkningslös, särskilt eftersom det är svårare att kontrollera och bevisa ”hindrad spridning” än att kräva faktisk borttagning. Hon pekar också på ett tillsynsproblem som snabbt blir ett kostnadsproblem: det kan vara svårt att fastställa varifrån en art sprider sig, vilket gör att kommuner eller länsstyrelser agerar ineffektivt när bestånd står kvar på närliggande privat mark. När insatser skjuts upp blir saneringen ofta dyrare och mer konfliktfylld, och räkningen kan ändå hamna hos enskilda ägare när arten väl har fått fäste.

Naturvårdsverkets samordnare för arbetet med invasiva arter, Henrik Lange, försvarar den begränsade förteckningen som en praktisk startpunkt. En lista på 250 arter, menar han, skulle vara omöjlig för människor att hålla reda på samtidigt som unionslistade arter, och avsikten är att lägga till fler arter stegvis när systemet väl är på plats. Lagstiftningsarbetet har, enligt DN, hanterats inom Regeringskansliet av tjänstemän, däribland Börje Alriksson.

Den 15 maj blir den nya förteckningen gällande och markägare förväntas se över vad som redan växer på den egna marken. Lagens första verkliga prövning blir mindre en fråga om vad som står i författningstexten i Stockholm och mer om vad som händer när en invasiv växt passerar ett stängsel — och ingen kan bevisa var den kom ifrån.