Storbritannien ställer sig bakom återvändarcenter i tredjeland

Storbritannien har skrivit under en politisk deklaration inom Europarådet som ger stöd åt så kallade återvändarcentrum i tredje land och andra modeller för handläggning utanför territoriet för personer som saknar rätt att stanna. Därmed ansluter sig britterna till 45 andra europeiska stater som ställer sig bakom angreppssättet. Enligt The Guardian skedde undertecknandet vid ett högnivåmöte i Chişinău i Moldavien, där Storbritannien företräddes av inrikesminister Yvette Cooper tillsammans med Europarådets generalsekreterare Alain Berset. I texten beskrivs gränskontroll som en ”obestridlig suverän rätt” och regeringarna uppmanas att ”avskräcka” olaglig invandring genom nya former av samarbete.

Deklarationen är mindre viktig som juridik än som samordning. Europarådet har tillsyn över Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och texten tar uttryckligen upp hur utvisningar krockar med rättsliga prövningar enligt konventionen, särskilt artiklarna 3 och 8 om skydd mot omänsklig behandling och rätten till familjeliv. Ministrar i flera länder har hävdat att dessa bestämmelser används för att stoppa avlägsnanden. Deklarationen säger att ”försiktighet” bör iakttas när man bedömer om utvisning till en stat utanför Europarådet strider mot skyldigheterna enligt artikel 3, och den syftar till att minska domstolarnas utrymme att ingripa.

För Storbritannien passar detta ihop med ett praktiskt problem: vad man gör med personer som fått avslag på asylansökan när inhemsk förvarskapacitet, överklaganden och själva verkställigheten rör sig i olika takt. The Guardian skriver att britterna söker en överenskommelse med ett icke namngivet tredje land om att upprätta förvars- eller handläggningscentrum för avslagna asylsökande, med Italiens avtal med Albanien som förebild. I det fallet var centrumen först tänkta för personer från ”säkra länder” medan ansökningarna prövades, men Italiens regering under Giorgia Meloni har också använt dem för att hålla personer i förvar i väntan på utvisning efter avslag.

Förskjutningen innebär att kostnader och konflikter flyttas utåt. Handläggning utanför territoriet kräver ett värdland som är villigt att bära juridisk, säkerhetsmässig och anseendemässig risk i utbyte mot betalningar och politiska gentjänster, medan avsändarlandet får ett synligt verktyg för verkställighet utan att behöva bygga ut omstridda anläggningar på hemmaplan. Samma upplägg skapar också en ny flora av mellanhänder: entreprenörer, transportörer och regelverk som gör det möjligt att hålla ansvaret på armlängds avstånd.

Politiken i London är tydlig. The Guardian noterar att Europakonventionen blivit en stor fråga, där Keir Starmer stöder förändringar i konventionen medan Konservativa partiet och Reform UK lovat att lämna den. Cooper sade att Labour ”reformerar Europakonventionen med europeiska partner” för att stärka relationer utomlands och nationella intressen hemma, ett språkbruk som behandlar konventionen som ett förhandlingsbart instrument snarare än en fast begränsning.

Madeleine Sumption vid Oxfords migrationsobservatorium sade till The Guardian att det är oklart hur stor betydelse deklarationen kommer att få i invandringsärenden.

Dokumentet är sju sidor långt och undertecknades av samtliga 46 medlemsstater i Europarådet.