London fylls av polis vid två rivaliserande demonstrationer, tusentals poliser med drönare helikoptrar hästar och pansarfordon ska hålla Tommy Robinsons marsch och Nakba-dagens Palestinademonstration isär, ordningsmakten kräver avmaskning och bygger dyr rutin av undantagsläge även när dagen förblir mestadels fredlig

Bilder

standard.co.uk

Londonpolisen genomförde på lördagen en mångmiljoninsats när två stora demonstrationer hölls i huvudstaden. Enligt The Standard satte Metropolitan Police in tusentals poliser tillsammans med drönare, pansarfordon, hästar och helikoptrar. Polisen väntade sig tiotusentals deltagare både vid Tommy Robinsons marsch ”Förena kungariket” och vid en separat propalestinsk manifestation på Nakba-dagen, och befälen hade som huvuduppgift att hindra de två folkmassorna från att mötas.

Själva omfattningen av polisplanen är en del av den politiska berättelsen. Att hantera protester under en enda dag krävde en stor uppställning av poliser och specialutrustning som vanligtvis förknippas med terrorbekämpning och grova ordningsstörningar, samt förberedelser för utökad domstolskapacitet om antalet gripanden skulle öka, skriver tidningen. Metropolitans uttalade mål var att hålla rivaliserande tåg åtskilda; den praktiska följden blir att centrala London förvandlas till ett system av styrda korridorer där förflyttning, maskering och närhet blir frågor för polisens direktiv snarare än något som människor löser informellt sinsemellan.

Rapporteringen beskriver hur poliser uppmanade grupper att ta av tygmasker och kirurgiska munskydd, samt hur en kvinna greps efter att ha vägrat ta av en tygmask. Den detaljen fogas in i en större koreografi: flaggor, slagord och gatuteater på båda sidor. Vissa deltagare i ”Förena kungariket”-marschen bar träkors och ropade ”Kristus är kung”, medan propalestinska demonstranter bar skyltar med budskap som ”krossa extremhögern”. Det handlar inte bara om konkurrerande utrikespolitiska berättelser, utan om konkurrerande anspråk på vem som får ta plats i det offentliga rummet och på vilka villkor.

Politiska företrädare använde dagen för att dra gränserna för vad som räknas som acceptabelt missnöje. The Standard citerar justitieminister David Lammy, som sade att myndigheterna snabbt skulle ingripa om protesterna blev våldsamma, samtidigt som han framhöll att fredliga protester skulle skyddas. Tidningen återger också hans kritik mot marscharrangörerna, som han anklagade för att sprida ”hat och splittring”. Arrangörer och kampanjgrupper svarade i välbekanta ordalag: den ena sidan sålde in en patriotisk mobilisering, den andra varnade för att extremhögern utnyttjar levnadskostnadskrisen och lägger skulden på migranter och flyktingar.

Polisens hållning blottlägger också en återkommande obalans i brittisk ordningspolitik: staten kan mobilisera snabbt, till hög kostnad och med stort utrymme för eget omdöme, medan ansvarsutkrävandet kommer senare – om det alls kommer – genom efterhandsgranskningar och klagomålsprocesser. Även när dagen förblir i huvudsak fredlig sätts ett prejudikat i form av beställningar av utrustning, övertidsbudgetar och operativa vanor.

På kvällen var de mest konkreta siffrorna inte slagorden eller talen, utan de resurser som bundits upp: tusentals poliser i tjänst, drönare i luften och pansarfordon på gatorna i en stad som samtidigt tog emot två rivaliserande demonstrationer.