Abbas Asaria: Spanien förbjuder frankistiska symboler

Trots att Spanien skärpt lagstiftningen mot frankistiska symboler lever diktaturens bildvärld vidare i barer och vägkrogar. Det är ett exempel på hur statens minnespolitik, när den väl ska omsättas i praktiken, krockar med lokala incitament, turistekonomi och en kulturstrid som aldrig riktigt tar slut. I The Guardian beskriver Abbas Asaria hur förbud på papper blir till en fråga om kontroller, böter och domstolsprocesser – medan en privat näringsidkare bara behöver tillräckligt många gäster som vill köpa en lunch, en souvenir eller en känsla av förbjuden fräckhet.

I Madrids stadsdel Usera ligger bar-restaurangen Una Grande Libre, som har ett stort porträtt av Francisco Franco i fönstret och en stenbyst av diktatorn inne i lokalen, trots att Spanien rört sig mot att förbjuda frankistiska uttryck. Namnet anspelar på Francos motto ”en, stor, fri”. Enligt Asaria spelas den falangistiska hymnen Cara al Sol flera gånger om dagen, och personalen svarar i telefon med slagordet ”Arriba, España”.

Företeelsen är inte isolerad. The Guardian nämner även ställen som El Cangrejo i Ciudad Real och Casa Pepe i Despeñaperros, där välkända symboler från Francoepoken visas upp: Falangens ok och pilar samt Sankt Johannes-örnen, ofta inramade av Spaniens rödgula färger. Flera av dessa verksamheter ligger vid motorvägar och fångar upp bilister för vilka ett temastopp inte nödvändigtvis är en politisk markering, utan en snabb måltid, ett fotografi och en historia att berätta. En rutt, Ruta 36 – döpt efter året för Francos kupp – gör motorvägsnätet till en sorts pilgrimsfärd i amerikansk stil, där vissa deltagare samlar stämplar och får gratis mat när de fullföljt rundan.

Asaria beskriver också hur Casa Pepe kombinerar matförsäljning med en butik för Franco-minnessaker, från tygkassar med diktatorns ansikte till burkar med pimentón de la Vera som pryds med frankistiska flaggor. Den detaljen är central: en symbol på väggen kan vara en provokation, men en symbol på en vara är lager, marginaler och en kundkrets som syns i kassan. Statens minnespolitik, när den drivs genom förbud, måste ändå genomföras via inspektioner, böter och domstolar – arbete som konkurrerar med andra polis- och tillsynsuppgifter och dessutom kan bromsas av lokala bedömningar. Ett privat företag behöver däremot bara en tillräckligt stor skara kunder som delar nostalgien, uppskattar överträdelsen eller helt enkelt inte bryr sig.

Artikeln lyfter hur minnespolitiken sträcker sig över årtionden. Spaniens beslut 2019 att flytta Francos kvarlevor – något som genomfördes först efter år av strid – visar hur symboliska åtgärder kan fördröjas, prövas juridiskt och åter bli stridsfrågor långt efter att lagen skrivits. De nya begränsningarna under Pedro Sánchez historiska minnesagenda syftar till att minska utrymmet för offentlig glorifiering, men de verksamheter som beskrivs verkar på gatunivå, där tillämpningen blir småskalig och där gränsen mellan ”symbol”, ”dekoration” och ”försäljningsvara” lätt blir en praktisk tvistefråga.

Una Grande Libre ligger dessutom nära centrala Madrid, inte i någon avlägsen vägkrogsnisch. The Guardian uppger att ägaren är en kinesisk invandrare som offentligt är känd som ”el chino facha”, och smeknamnet ska till och med vara skrivet på vinflaskor i baren. Staten kan förbjuda symbolerna – men enligt reportaget är dessa företag fortfarande öppna, fortfarande tematiserade och fortfarande säljande.