Torgny Jönsson: Sverige gör högsäkerhetsfängelse till plats för barn

Torgny Jönsson skriver från insidan av Kumlafängelset att Sverige nu förbereder sig på att skicka tonåringar – och möjligen ännu yngre barn – in i samma högsäkerhetssystem som byggts för vuxna brottslingar. I en debattartikel i Dagens Nyheter, där han presenteras som en långtidsintagen, beskriver han en cell med fast säng, litet skrivbord och ett gallerförsett fönster mot höga murar och taggtråd, och slår fast att detta är ”ingen plats för ett barn”. Han kopplar frågan till nya regler: från den 1 juli, skriver han, kan 15–17-åringar dömas till längre fängelsestraff, och riksdagen väntas senare i sommar ta ställning till om liknande straffmätning ska gälla även 13–14-åringar.

Den praktiska frågan är inte bara om Sverige vill skärpa straffen för grov ungdomsbrottslighet, utan var staten tänker placera de barn den dömer. Jönsson menar att Kriminalvården i praktiken kommer att tvingas ”hysa barn” i de mest slutna, isolerade och stämplande miljöerna, eftersom det är dessa anstalter som är byggda för att hålla farliga personer inlåsta. Han pekar på en lång rad tidigare anmärkningar mot häktes- och anstaltsförhållanden för minderåriga, särskilt långa perioder av isolering och brist på åtgärder som ger mänsklig kontakt. Samma myndighet, noterar han, har också kritiserats för misslyckanden på andra håll i systemet, bland annat placeringar där sexualbrottslingar hamnat i samhällstjänstmiljöer i närheten av barn och unga.

Jönssons text lutar också tungt mot juridiska begränsningar som blir allt mer bindande när staten sänker åldern för straffrättslig inlåsning. Han hävdar att regeringens plan skulle strida mot artikel 6.1 i Europakonventionen, och hänvisar till att Europadomstolen upprepade gånger har betonat att barns begränsade mognad och sårbarhet gör fängelsestraff särskilt problematiska. Även när minderåriga har juridiskt biträde, skriver han, har domstolen funnit att detta ändå kan vara otillräckligt för att garantera en rättvis rättegång, eftersom barnet inte nödvändigtvis förstår processen eller följderna på det sätt som rättsordningen förutsätter.

I hans skildring finns också en institutionell förskjutning. Nästan två decennier efter att han säger sig ha kritiserat Kriminalvårdens oförmåga att rehabilitera och förhindra återfall, menar han att systemet har rört sig ännu längre mot säkerhet, förvaring och inlåsning som bärande princip. Det kan se ut som duglighet när det mäts i lås, rutiner och incidentrapporter, men blir en belastning när det är barn som kommer in – barn som behöver skolgång, stabila relationer och miljöer byggda för utveckling snarare än kontroll.

Jönssons beskrivning av cellen är ingen bildlig överdrift; Dagens Nyheter publicerade den tillsammans med ett fotografi av ett rum på Kumla avsett för barn. Sverige diskuterar längre straff för allt yngre lagöverträdare, samtidigt som den mest konkreta planen – sådan den framträder här – är att bereda plats åt dem bakom samma gallerförsedda fönster.