Emil Backlund and Andreas Rosenlund: Regionernas läkemedelsupphandling stänger ute parallellimportörer, bara 40–50 procent av upphandlade läkemedel får anbud och resten köps till listpris

Sveriges regioner köper rekvisitionsläkemedel för omkring 15 miljarder kronor om året. Ändå blir en stor del av upphandlingarna i praktiken inte upphandlingar alls. I en debattartikel i Dagens Medicin skriver Emil Backlund och Andreas Rosenlund på Läkemedelshandlarna att regionerna uppskattar att bara cirka 40–50 procent av läkemedlen i upphandlingar får anbud. Resten måste köpas till listpris, utan förhandlade villkor.

Deras huvudpoäng är att själva regelmaskineriet är utformat så att det passar tillverkarna och stänger ute parallellimportörer – grossister som kan leverera samma patenterade läkemedel, inköpta i andra europeiska länder. Enligt Läkemedelshandlarnas egen branschrapport för 2025 utgör parallellimport 8,7 procent av den svenska läkemedelsmarknaden totalt, men andelen som säljs till regionerna har fallit till 0,7 procent. Det är en skillnad som spelar roll, eftersom det är i sjukhusens inköp som volymerna samlas – och där en enda upphandlingskonstruktion kan avgöra vem som över huvud taget får konkurrera.

Backlund och Rosenlund hänvisar till en rapport från Konkurrensverket i december 2025, som analyserade hur parallellimporten kan öka i regionala upphandlingar. Enligt debattörerna uppskattade myndigheten uteblivna besparingar på omkring 350 miljoner kronor kopplade till den låga andelen parallellimport. Hindren handlar, menar de, inte om medicinens egenskaper utan om process och incitament: långa upphandlingstider som ökar risken för mindre leverantörer; bonussystem och prisavdrag baserade på miljö- eller produktionsuppgifter som direktimportörer lättare kan dokumentera; samt avtalsvillkor som kräver ersättning för uteblivna leveransvolymer, vilket är svårt att prissätta utan att ta höjd för stora riskmarginaler.

Regionerna förväntar sig också ofta att en leverantör ska täcka en hel upphandling, särskilt vid nationella upphandlingar. Det pressar anbudsgivare att antingen ta på sig stora, svårförsäkrade åtaganden eller avstå. När aktörer avstår uppstår ingen automatik som ger skattebetalarna ett bättre pris: den offentliga köparen betalar listpris och hanterar brister och förseningar som ”tillgänglighetsproblem” i stället för som kostnaden för en misslyckad auktion.

Författarna föreslår ändringar som behåller centraliserad upphandling men gör den möjlig att konkurrera i: kortare upphandlingstider, färre poängsystem utanför priset för patenterade produkter där läkemedlet är identiskt, ramavtal som tillåter flera vinnare samt villkor för leveransrisk som kan prissättas öppet, exempelvis fasta påslag.

Regionerna säger att de behöver mer resurser. Konkurrensverket säger att hundratals miljoner kan sparas med andra villkor. Under tiden går beställningarna ändå iväg till listpris när ingen lämnar anbud.