Kinas industribarometer stannar vid 50 i maj

Kinas officiella temperaturmätare för industrin gled i maj tillbaka till 50-strecket, samtidigt som delindex för nya order föll under nivån som markerar tillväxt, enligt en AP-rapport som återgivits av Independent. Siffrorna kommer medan oljepriserna ligger högt efter störningar kring Hormuzsundet, en sjöfartsflaskhals som i fredstid hanterar en stor del av världens sjöburna råoljehandel.

Huvudsiffran – ett officiellt inköpschefsindex för industrin på 50, ned från 50,3 i april – pekar på en ekonomi som varken tar ny fart eller tydligt krymper. Mer talande är efterfrågesignalen: delindex för nya order sjönk till 49,9 från 50,6, och även lagren av råvaror minskade. Frederic Neumann på HSBC sade till AP att Kina varit relativt skyddat mot energichocken tack vare oljereserver och en mer blandad energiförsörjning. Men den motståndskraften löser inte det mer grundläggande problemet på hemmaplan: hushåll och privata företag har varit långsamma med att konsumera och investera efter en långvarig fastighetsnedgång.

Exporten fortsätter därför att göra mycket av stabiliseringsarbetet. Både HSBC och Morgan Stanley betonar att leveranser utomlands är centrala, där mer avancerad industri och exporttillväxt väger upp trög inhemsk efterfrågan. Men samma beroende gör också Kina känsligare för politiska beslut i andra länder. AP noterar att exporten till USA har fallit jämfört med året innan under de flesta månader det senaste året, samtidigt som den samlade exporten till Europa och Sydostasien hållit uppe bättre. Peking och Washington enades efter Donald Trumps toppmöte med Xi Jinping i mitten av maj om att skapa separata handels- och investeringsnämnder, men majmätningen antyder att en eventuell förbättring i omvärldens efterfrågan ännu inte syns i industrins orderböcker.

Kinas ledning har satt ett tillväxtmål för 2024 på 4,5 till 5 procent, vilket AP beskriver som det lägsta sedan början av 1990-talet. Att nå målet kräver att fabrikerna hålls igång och hamnarna förblir vältrafikerade, samtidigt som man undviker en ny inhemsk kreditfest som skulle fördjupa redan existerande obalanser. Ur ett incitamentsperspektiv är detta den klassiska statliga balansakten: man vill visa ”stabilitet” i statistiken utan att ta hela kostnaden för de tidigare felinvesteringarna, särskilt efter fastighetsboomen. För länder och branscher som vant sig vid kinesisk efterfrågan – råvaruexportörer, rederier och asiatiska industrileverantörer – är majutfallet en påminnelse om att Pekings ”stabilitet” mycket väl kan betyda stillastående aktivitet, fallande order och en återhämtning som först syns i tullstatistik snarare än i lönekuvert.

Inköpschefsindexet för maj visade ingen plötslig kollaps. Det visade en ekonomi som lutar sig mot exporten medan den väntar på att den inhemska efterfrågan ska komma tillbaka.