EU enas om ny återvändandeförordning för avvisade migranter

EU:s förhandlare enades på måndagen om en ny ”återvändandeförordning” som ska göra det möjligt för medlemsstaterna att skicka avvisade migranter till så kallade återvändandecentraler i länder utanför EU, rapporterar Euronews. Uppgörelsen mellan EU-regeringarna och Europaparlamentet syftar till att öka takten i avlägsnanden av personer som bedöms sakna laglig rätt att stanna i unionen.

Drivkraften är en siffra som kommissionen återkommer till: färre än en tredjedel av dem som får beslut om att lämna EU gör det faktiskt. Bryssel vill nu att ett återvändandebeslut i ett land ska få verkan över gränserna genom en ”europeisk återvändandeorder”, vilket ska minska möjligheten att börja om processen genom att förflytta sig inom Schengenområdet. Förordningen ändrar också vad som sker vid överklaganden: utvisningar ska inte längre automatiskt stoppas när en rättslig prövning begärs, utan domstolarna ska avgöra från fall till fall om verkställigheten ska pausas.

Den mest politiskt laddade förändringen rör geografin. Enligt Euronews ska återvändande inte längre vara begränsat till en persons ursprungsland eller ett land där personen har en ”styrkt anknytning”. I stället ska en medlemsstat kunna föra över en person till en central i ett tredjeland om det finns ett avtal med värdlandet. Italien har redan prövat en modell utanför EU i Albanien, med två anläggningar som sammanlagt håller färre än 100 personer. Det ger en försmak av den administrativa verkligheten: avtal, vakter, transporter, sjukvård – och frågan om vem som bär ansvaret när något går fel.

Inom EU vidgas samtidigt de tvångsmedel som ska minska bristande samarbete. Euronews uppger att den längsta förvarstiden för personer som väntar på avlägsnande ska höjas från sex månader till två år, med möjlighet till ytterligare förlängning, och att inreseförbud i regel ska bli längre. Texten tillåter också genomsökning av en migrants bostad eller andra relevanta lokaler. Frivilligorganisationer menar att bestämmelsen är så bred att den kan nå utanför privata hem till föreningar och verksamheter som har kontakt med migranter, även om många medlemsstater fortfarande kräver domstolsbeslut för att gå in i bostäder.

Modellen med återvändandecentraler flyttar dessutom förhandlingsstyrka utåt. Värdländer väntas kräva ersättning – pengar, viseringar eller andra eftergifter – för att ta emot en politiskt känslig grupp som EU-staterna säger sig inte kunna återföra någon annanstans. EU får en plats att skicka personer som är svåra att avlägsna; partnerlandet får ett grepp om migrationshanteringen som europeiska väljare i allt högre grad ser som en kärnuppgift för staten.

För tillfället är förordningen en juridisk stomme som väntar på kontrakt. EU har enats om att bygga återvändandecentraler utanför sitt territorium innan man har pekat ut var de ska ligga, vem som ska driva dem eller vad de ska kosta.