Nesrine Malik: Ai-verktyg sprids där kostnaden för fel kan vältras över på andra

Falska citat har redan tagit sig in i tryckta böcker och stora redaktioner, efter att författare och skribenter använt så kallade artificiella skrivsystem som ”forskningspartner”. Det skriver Nesrine Malik i The Guardian, med utgångspunkt i ett fall där mer än ett halvdussin påhittade eller felaktigt tillskrivna citat hamnade i en bok. Hon placerar detta bredvid andra färska exempel där journalister gått i fällan för datorgenererat material: uppdiktade citat och texter som misstänks vara maskinskrivna.

Maliks poäng är inte att sådana fel är barnsjukdomar på väg mot ”bättre modeller”, utan att verktygen sprids just där kostnaden för att ha fel kan vältras över på någon annan. På en stressad redaktion blir en formulering som låter rimlig och ”kan kontrolleras senare” en frestande genväg. När den visar sig felaktig hamnar bördan på redaktörer, läsare och hela informationsmiljön – inte på leverantören som säljer abonnemang. Samma mönster syns i sociala medier, där Malik beskriver datorgenererade inlägg som redan ”utbredda”: drivkrafterna gynnar mängd och självsäker ton, inte spårbarhet.

Hon uppehåller sig också vid den estetiska signaturen i maskintext: slätstruken, upprepande prosa som känns igen från kundtjänstmanus, pressmeddelanden och inlägg som är skrivna för att maximera reaktioner. Den tonen passar en nätpolitik som allt mer bygger på snabb respons och billiga markeringar. Malik menar att skrivande inte bara är en produkt utan en process – formad av en människas historia, relationer och mödan att hitta en bild eller en formulering – och att man, genom att lägga ut delar av den mödan, riskerar att försvaga sin egen förmåga att tänka.

Hon knyter detta till en bredare kulturförändring där ”innehåll” finns i överflöd medan förtroende är en bristvara. När maskiner kan efterlikna etablerade stilar blir det, enligt Malik, lättare att dränka kanaler med acceptabel text än att skapa egen rapportering eller en tydlig röst. Hon hänvisar till forskning som pekar på att ett förlitat sig på stora språkmodeller kan minska den mentala närvaron – en risk som väger lätt för institutioner som belönas för genomströmning, men tung för individer som vill hålla omdömet skarpt.

Maliks egen hållning är praktisk: hon undviker att använda sådana verktyg för skrivande, dels av rädsla för att få in deras rytm och tonfall i sitt arbete, dels därför att risken för små, svårupptäckta fel växer när maskintext behandlas som en neutral hjälpreda snarare än som en felbenägen källa.

I Maliks framställning är teknikens mest pålitliga egenskap inte hastigheten utan möjligheten att slippa ansvar: när orden är fel finns det alltid ett system att skylla på.