Aditya Chakrabortty: Tony Blair skymmer Starmers ministrar

Tony Blair och Keir Starmer stod på samma scen vid Institutet för global förändrings konferens om Storbritanniens framtid i centrala London den 18 juli 2023. Nästan tre år senare menar Aditya Chakrabortty i The Guardian att Blairs krets fortfarande tränger undan dem som faktiskt har regeringsmakten. Han pekar på en nylig period av intensiv aktivitet i Westminster där Peter Mandelson varit iögonfallande, bland annat genom ett uppmärksammat meningsutbyte med Pat McFadden, samtidigt som Blair själv skapade vad Chakrabortty kallar ”betydande nyheter” med en essä förra veckan.

Kärnan i Chakraborttys belägg är inte ett enskilt beslut utan ett mönster av uppmärksamhet. The Guardians analysavdelning, skriver han, fann att Blair fick tre gånger så mycket mediebevakning som Yvette Cooper och Shabana Mahmood tillsammans i rikstäckande dagstidningar i början av förra veckan – trots att Cooper och Mahmood är tunga namn i den nuvarande regeringen. I den tolkningen mäts Blairs inflytande mindre i röster än i spaltutrymme: han får fler rubriker än sittande inrikes- och utrikesministrar, trots att opinionsmätningar som Chakrabortty hänvisar till antyder att allmänheten anser honom mindre värd att lyssna på än Boris Johnson.

Chakrabortty radar upp ett bekant persongalleri från Ny Labour-eran som fortfarande är aktiva i och kring brittisk politik: Harriet Harman, Gordon Brown, Jonathan Powell, Michael Barber, Liz Lloyd och Tim Allan. Alan Milburn, Blairs tidigare hälsominister, har skrivit en rapport om ungdomsarbetslöshet. Blair har uttalat sig om Iran – Chakrabortty säger att Blair stödde en insats tillsammans med Donald Trump – han har ställt sig bakom digitalt identitetskort och kritiserat politiken för att nå noll nettoutsläpp. Effekten, enligt Chakrabortty, är att en ledarklass som en gång lovade modernisering nu återkommer som ett slags grundinställning: de levererar kommentarer och rådgivning, medan nyare politiker arbetar inom en allt smalare korridor.

Kolumnen behandlar också blairismen mindre som ett sammanhållet program och mer som en strategi för institutionell överlevnad. En före detta premiärminister kan tala med färre begränsningar än ministrar som måste försvara budgetar, lagstiftning och förvaltningsresultat. Tankesmedjor och konferensturnéer kan paketera ståndpunkter som ”idéer” utan att bära ansvaret för genomförandet. Tidningar kan bevaka en välkänd huvudperson, medan utskottsarbete och departementens vardag är svårare att göra till berättelse.

Chakrabortty beskriver Labour under Starmer som bakåtblickande och vördnadsfullt inför äldre gestalter, och han skissar en fortsatt falangstrid om vem som ska definiera partiets nästa epok. Han noterar en upplevd ledarstrid mellan Andy Burnham – som Blair berömt som ”en enastående medlem av min regering” – och Wes Streeting, som beskrivs som en Blair-beundrare. Blair lämnade regeringsmakten för nästan två decennier sedan, konstaterar Chakrabortty, men partiets framtid diskuteras fortfarande genom lojaliteter från den tiden.

Det har nu gått längre tid sedan Ny Labour tog makten än tiden mellan Ny Labour och Harold Wilsons regering, noterar kolumnen. Blair är fortfarande ett återkommande inslag i brittisk politisk samtidsdebatt. Starmers regering är fortfarande den som får betala räkningarna.