Mehdi Hasan: Yttrandefrihetsmaximalister vill plötsligt strypa Palestinaaktivism

Mehdi Hasan skriver i brittiska Guardian att en krets politiker och opinionsbildare i Storbritannien och USA, som nyligen gärna utgav sig för att vara kompromisslösa försvarare av yttrandefriheten, nu är beredda att inskränka den när talet och engagemanget rör Palestina.

Hasans underlag är inte filosofiska resonemang utan konkreta åtgärder. I Storbritannien har regeringen tagit steg för att terrorklassa direktaktionsgruppen Palestine Action, en åtgärd som enligt Hasan stöddes av 385 parlamentsledamöter över partigränserna. Han skriver att polisen har frihetsberövat personer – däribland präster, äldre och funktionshindrade demonstranter – för att de hållit skyltar med budskapet: ”Jag motsätter mig folkmord; jag stödjer Palestine Action.” Vid gränsen uppger Hasan att Storbritannien stoppat de amerikanska politiska kommentatorerna Cenk Uygur och Hasan Piker från inresa, där inrikesdepartementet endast hänvisat till standardformeln att deras närvaro inte var ”till gagn för det allmänna bästa”. Hasan rapporterar att det sades handla om farhågor om att de skulle kunna förvärra antisemitism. Pikers egen historik, noterar Hasan, innehåller tidigare uttalanden som han senare ångrat, och dessa används nu som skäl för att utestänga honom.

I USA beskriver Hasan ett parallellt mönster: rättsliga och administrativa påtryckningar som inte i första hand riktas mot våld, utan mot yttranden och föreningsfrihet. Han pekar på fall med utländska studenter, såsom Mahmoud Khalil och Rümeysa Öztürk, som han säger har utretts, gripits eller hållits kvar med anledning av uttryck som normalt är skyddade. Öztürks angivna ”förseelse”, skriver Hasan, var bland annat att hon medförfattat en debattartikel i en studenttidning där hon uppmanade Tufts University att avyttra innehav i företag med kopplingar till Israel. Han lyfter också aktivitet i kongressen – föreslagna och antagna resolutioner – som han menar syftar till att krympa utrymmet för propalestinskt opinionsarbete. Till och med inom USA:s juridiska etablissemang, noterar Hasan, har en konservativ domare utsedd av Ronald Reagan beskrivit nedslaget mot studentprotester som ett ”helhjärtat angrepp på första tillägget i stor skala, under täckmantel av en grundlagsstridig och alltför vid definition av antisemitism”.

Den gemensamma nämnaren i Hasans framställning är att inskränkningar blir lättast att sälja när de förpackas som ordning och social sammanhållning. Kostnaderna hamnar då på grupper med svagt institutionellt skydd: studenter med viseringar, aktivister utan stöd från stora partier och vanliga demonstranter som kan hanteras snabbt och utan större uppmärksamhet. Inreseförbud och terrorklassningar flyttar dessutom beslut från öppna rättssalar till förvaltningens skön, där staten kan hänvisa till breda prövningar som ”allmänintresset” och samtidigt lämna få detaljer.

Hasan ramar in detta som ett stresstest av proklamerade principer: det tal som mest behöver försvaras är just det tal som väcker klagomål, skapar anseenderisker och utlöser politiska påtryckningar.

Hans exempel handlar alltså inte om ett enstaka munkavlebeslut eller en isolerad campuskonflikt. De handlar om hur snabbt en slogan om fri yttrandefrihet kan förvandlas till blanketter, omröstningar och nekade inresor när ämnet är Palestina.