Hälften av bina försvinner i Nepals isolerade Jumla
Nature-studie kopplar pollinatörer till invånarnas vitaminintag och böndernas inkomster, när skördebortfall inte kan ersättas med import blir miljöproblem näringsbrist och fattigdom
Bilder
A bee busy pollinating a flower. About three-quarters of all agricultural crops rely on pollinator services. Photograph: Daya Ram Bhusal
theguardian.com
Nepal’s isolated Jumla district is particularly vulnerable to pollinator loss, as it already suffers from food insecurity. Photograph: Tom Timberlake
theguardian.com
If crop, fruit and vegetable yields in places like Jumla decline, people will simply lose access to the nutrients in those foods, warns Timberlake. Photograph: Naomi Saville
theguardian.com
Butterflies and bats are also pollinators, but not on the same scale as bees. Photograph: Daya Ram Bhusal
theguardian.com
Timberlake’s research included the painstaking process of counting pollen granules on individual bees. Photograph: Tom Timberlake
theguardian.com
Hälften av de bin som hålls av biodlare i Nepals avlägsna distrikt Jumla har försvunnit under det senaste årtiondet, enligt The Guardian. Nu har forskare också satt siffror på vad en sådan förlust betyder för människors kost och för hushållens ekonomi. En studie i tidskriften Nature följde under ett år kostvanor, skördar, jordbruksinkomster och samspelet mellan grödor och pollinerare i tio byar, bland annat genom att räkna pollenkorn på binas kroppar. I dessa byar stod pollinerare direkt för mer än 20 procent av invånarnas intag av vitamin A, vitamin E och folat, och för 44 procent av jordbrukets inkomster.
Resultatet gör en välkänd miljöoro till ett mätbart problem för hälsa och försörjning. Jumlas isolering är central: distriktet har begränsade möjligheter till transporter in och ut, och The Guardian beskriver Karnali-vägen som den enda landförbindelsen. Där handelsvägarna är svaga och kontanter en bristvara kan ett fall i lokala frukt- och grönsaksskördar inte enkelt kompenseras med inköp utifrån. Effekten syns då inte i form av högre priser i en butik, utan som färre mikronäringsämnen på tallriken. Att forskarna utgick från vad människor faktiskt åt och vad gårdarna faktiskt producerade, och kopplade det till observerad pollinering, minskar dessutom glappet som ofta finns mellan globala modeller och lokala verkligheter.
Ekologer har länge hävdat att pollinerare bär upp människors välbefinnande, men underlaget har ofta varit indirekt: växtbiologi, skördestudier och beräkningar av kosteffekter. The Guardian påminner om en modelleringsstudie från 2015 i Lancet som uppskattade att en fullständig global kollaps för pollinerare skulle kunna leda till 1,4 miljoner extra dödsfall per år genom sjukdomar kopplade till undernäring. Sådana scenarier är lätta att avfärda som domedagsretorik och något som ligger långt bort. Fynden i Jumla beskriver i stället ett mindre dramatiskt, mer vardagligt misslyckande: förluster som byggs upp i samhällen som inte kan köpa sig fria. Sam Myers vid Johns Hopkins-institutet för planetär hälsa, medförfattare till 2015 års arbete, säger till The Guardian att han är intresserad av att mäta verkliga konsekvenser av för få pollinerare snarare än hypotetiska totalsammanbrott.
Studien visar också att ”minskning av pollinerare” inte är en enda knapp att trycka på. Bin delar arbetet med fåglar, fladdermöss och fjärilar, men få arter bidrar lika mycket som bin, och följderna blir ojämna eftersom kost och grödor varierar mellan platser. Globalt är omkring tre fjärdedelar av jordbruksgrödorna beroende av pollinering, uppger The Guardian, men beroende är inte samma sak som sårbarhet. En region som kan importera mat och kosttillskott kan dölja skadorna, medan en region som i huvudsak äter det den själv odlar saknar skyddsnät.
I Jumla märks de försvunna bina som färre vitaminer, tunnare inkomster för jordbruket och mindre marginaler i ett livsmedelssystem som redan går på knäna.