Anders Mansten: Privat sjukförsäkring kan ge tidigare cancerdiagnos

En svensk intensivvårdsläkare ställer en obekväm men enkel fråga i striden om privata sjukvårdsförsäkringar: får cancerpatienter i praktiken en tidigare diagnos om det är ett försäkringsbolag, snarare än den offentliga vården, som betalar det första specialistbesöket?

I ett genmäle i Aftonbladet den 12 juni hänvisar Anders Mansten, narkosläkare och intensivvårdsläkare i Nyköping, till en ny studie ledd av Mårten Palme. Mansten menar att studien tyder på att privat försäkrade patienter undersöks mer, får diagnos tidigare och har lägre dödlighet. Den politiska debatten, som syntes i en ordväxling i SVT den 1 juni mellan Socialdemokraternas Lena Hallengren och Moderaternas Camilla Waltersson Grönvall, har annars mest kretsat kring moralfrågan om människor över huvud taget ska kunna ”köpa förtur” i vården.

Manstens inlägg handlar mindre om ideologi och mer om hur vårdkedjan faktiskt ser ut. Cancervården i Sverige är ”nästan helt” offentlig, skriver han, men vägen in i systemet skiljer sig åt beroende på om patienten har privat försäkring. Försäkringsbolag ordnar typiskt sett så att den försäkrade får träffa en specialistläkare direkt, medan den oförsäkrade börjar i primärvården. I en sjukdom där tiden kan avgöra vilka behandlingar som ens är möjliga, och om de fungerar, blir skillnaden avgörande.

Hallengren lutar sig, enligt Manstens återgivning av SVT-samtalet, mot principen i hälso- och sjukvårdslagen att vård ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga. Samtidigt säger hon att hon inte vill förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar eller skuldbelägga de ungefär 800 000 svenskar som har dem, men anklagar regeringen för att driva fram ett system där den som har råd kan gå före i kön. Waltersson Grönvall varnar å sin sida för att riva upp satsningar som hon menar fungerar, och frågar om Socialdemokraterna vill förbjuda dessa åtgärder eller själva försäkringarna.

Den praktiska knuten, enligt Mansten, är att ingen av sidorna tar itu med vad studien faktiskt mäter. Om privat försäkrade får diagnos tidigare därför att de snabbare når specialistbedömning, är ”kön” inte en enda rad där någon tränger sig. Det är två olika ingångar som leder in i samma skattefinansierade cancersystem. Om det stämmer skulle ett förbud mot privata försäkringar inte ta bort den flaskhals som fördröjer diagnoser; det skulle bara tvinga alla tillbaka till den långsammare vägen, utan att besvara varför primärvården inte fungerar som ett effektivt såll för misstänkt cancer.

Mansten liknar frågan vid en gordisk knut: så invecklad att det är lättare att gräla om repet än att skära av det. Den sakfråga han lyfter är smal och prövbar – får medborgare med privat sjukvårdsförsäkring i genomsnitt tidigare cancerdiagnos än de utan, och ger det bättre överlevnad? – men den är politiskt besvärlig, eftersom ett tydligt svar riskerar att blotta att systemets formella likabehandling inte automatiskt ger likvärdig tillgång till den första kompetenta bedömningen.

I den svenska cancerdebatten behandlas ”förtur” som en moralisk kategori. Mansten frågar om det i praktiken snarare handlar om en bokningsfråga redan vid det allra första besöket.