Sydkorea vill att varje soldat ska kunna flyga drönare som ett personligt vapen

Sydkoreas försvarsministerium vill att varje soldat i landets nära en halv miljon man starka militär ska kunna hantera drönare ”lika lätt som personliga eldvapen”. Målet presenterades den 26 juni av försvarsminister Ahn Gyu-back och beskrivs, enligt Ars Technica, som ett sätt att behålla ett tekniskt försprång i den långvariga kraftmätningen med Nordkorea. Ministeriet kallar drönare ett ”allmänt stridsverktyg” och ett ”andra personligt vapen” för trupperna.

Den synliga målsättningen är utbildning i stor skala, men programmet bär tydliga drag av materielinköp och industripolitik. Försvarsministeriet vill dela ut 11 000 övningsdrönare och siktar på att ha 60 000 drönare i tjänst i hela försvarsmakten till 2029. Tanken är att förband i högre grad ska använda billiga och förbrukningsbara system för spaning och anfall. Samtidigt vill man införa fler motmedel i form av laservapen och mikrovågsvapen mot drönare, och därmed hantera hotet med särskild luftförsvarsteknik snarare än improviserade lösningar med handeldvapen.

Även organisationsförändringarna pekar åt samma håll. Ars Technica skriver att Sydkoreas tidigare högkvarter för drönaroperationer ska göras om för att fokusera på samarbete med inhemsk industri kring utveckling och anskaffning av kommersiell drönarteknik. Det är ett erkännande av att de snabbaste utvecklingscyklerna numera finns på konsument- och dubbelanvändningsmarknaden, inte i trögrörliga, skräddarsydda försvarsprogram där staten ofta binder upp sig i långa processer.

Men samma marknadsstruktur skapar en flaskhals. Sydkorea vill ha drönare med hundraprocentigt inhemskt tillverkade komponenter och utan kinesiska delar, med hänvisning till säkerhetsrisker; Kina är också Nordkoreas viktigaste ekonomiska och säkerhetspolitiska partner. Problemet är att kinesiska tillverkare dominerar den globala marknaden för kommersiella drönare. Ett inköpskrav om ”inget från Kina” blir därmed en begränsning inte bara för system vid frontförbanden, utan också för övningsflottan – just där myndigheter normalt köper de billigaste skroven som går att få tag på.

Personalfrågan är den andra stora begränsningen. Sydkoreas stående styrka är omkring 450 000 personer, och landet får allt färre värnpliktiga på grund av sjunkande födelsetal, noterar Ars Technica. Den obligatoriska militärtjänsten omfattar i dag inte kvinnor, och artikeln beskriver brist på den grupp underofficerare och officerare som i praktiken förväntas utbilda värnpliktiga. Ukrainas erfarenheter nämns ofta i den här typen av resonemang, men inte ens där utbildar man varje soldat till drönarförare; i stället har man skruvat upp utbildningen för att få fram tiotusentals operatörer när drönare blivit en kraftmultiplikator mot en större motståndare.

I nuläget planerar ministeriet inte att ge varje soldat en drönare i handen, inte ens för övning. Ambitionen är i stället att göra drönarhantering till en rutin, samtidigt som man försöker bygga upp en leverantörskedja som den globala marknaden redan har koncentrerat till andra länder.