Amy Galliford: Chattrobotar gör tröst till en beställningsvara

Amy Galliford beskriver i en essä hur en liten förskjutning blev en vana: först använde hon en chattrobot för praktiska småärenden som recept och för lek som poesi, men snart började hon fråga om relationer, personliga mönster och ibland framtiden. Lockelsen, skriver hon, ligger inte i att hon blundar för verktygets brister – hon konstaterar att det kan hitta på och att det inte har någon moralisk förpliktelse – utan i den jämna formen och tonen. Svaret kommer genast och ser färdigt, välformulerat och märkligt rogivande ut.

Obehaget, menar Galliford, växer ur den egna traditionen. Bön, sådan hon uppfostrats att förstå den, är ett sätt att komma närmare Gud, be om vägledning och söka förlåtelse; även när den inte ger tydliga instruktioner kan den ge en bärande frid i svårigheter. Men när en maskin alltid levererar ett svar utan friktion kan den bli en ersättning för det mer krävande arbete som religiös praktik historiskt har fordrat: att stanna kvar i frågan. Hon hänvisar till kristna helgon och mystiker som inte såg Guds tystnad som ett systemfel, utan som den mark där vishet formas.

För att göra poängen konkret tar Galliford hjälp av Simone Weil, 1900-talsmystiker och filosof, som definierade bön som uppmärksamhet – en inriktning av själens fokus. På franska, noterar Galliford, ligger ordet för uppmärksamhet nära verbet för att vänta, och Weils bok ”Att vänta på Gud” gör kopplingen uttrycklig. En chattrobots omedelbara svar pressar ihop detta mellanrum. Användaren behöver inte uthärda osäkerhet, pröva en längtan mot tiden eller upptäcka om frågan förändras när den inte belönas omedelbart.

Essän handlar mindre om teologi än om en ny sorts konsumenttröst. När svar blir billiga är frestelsen att behandla dem som en tjänst man kan kalla fram för att slippa obehag: att inte förstå, att inte välja, att inte sitta med tvetydighet. Galliford menar att rummet mellan fråga och svar har betraktats som meningsfullt i andlig övning. Hon spårar ”kontemplation” till en latinsk rot som också gett ”tempel”, alltså en avskild plats. Ett system som levererar försäkringar på beställning tränar motsatt reflex: att tolka dröjsmål som en brist och tystnad som ett fel.

Galliford framställer inte ChatGPT som unikt farligt, utan som ovanligt väl anpassat till en modern aptit på visshet. Verktygets avsaknad av ansvar blir lättare att bortse från när tonen är lugnande och formen efterliknar rådgivning. I den meningen är frågan inte om artificiell intelligens kan tala om de yttersta tingen, utan vad den gör med människan som inte längre övar sig i att vänta på ett svar.

Hon avslutar där hon började: med en användare som vet att maskinen kan hitta på, och ändå finner tröst i dess självsäkerhet. Svaren kommer omedelbart. Väntan är valfri.