Minst 1 450 döda efter dubbla jordskalv i Venezuela

Minst 1 450 personer har rapporterats döda efter två kraftiga jordbävningar som slog till mot Venezuela med mindre än en minuts mellanrum, enligt en löpande uppdatering från Guardian. Fem dagar efter skalven varnade nationalförsamlingens ordförande Jorge Rodríguez i tv för att tidsfönstret för att hitta överlevande håller på att stängas, samtidigt som fler sök- och räddningsgrupper anländer och familjer fortsätter att anmäla anhöriga saknade.

Siffrorna tecknar en katastrof som snabbt växte bortom statens förmåga att hantera den. Guardian uppger minst 3 150 skadade och omkring 12 721 människor på flykt, men den största siffran är ändå nästan 68 900 personer som anhöriga uppgett som försvunna. Myndigheter säger att strömmen återställts i La Guaira, den hårt drabbade kustdelstaten nära landets viktigaste internationella flygplats. Räddningsarbetet har samtidigt begränsats av brist på tung utrustning och otillräckligt med personal. Regeringen, enligt rapporten, förlitar sig på internationellt bistånd.

Vid jordbävningar avgör ofta de första 72 timmarna vem som överlever; därefter skiftar arbetet i praktiken ofta mot att ta fram omkomna. Den tidslinje som beskrivs i uppdateringen – att förstärkningar anländer flera dagar efter skalven – skaver mot de officiella sändningar som manar till brådska. En stat som måste importera både maskiner och kapacitet importerar också den politik som följer med: utländsk hjälp kommer med egna transportkedjor, prioriteringar och sin egen berättelse om insatsen, medan de inhemska myndigheterna kontrollerar tillträde, säkerhet och informationsflöde.

La Guairas betydelse lägger ytterligare ett lager. Området är en hamnzon nära den stora internationella flygplatsen, vilket gör det till både en livlina för inkommande hjälp och en flaskhals som kan bromsa den. När grävmaskiner och annan tung utrustning är en bristvara blir besluten om var den ska sättas in den verkliga politiken, även om de presenteras som rent tekniska prioriteringar. Den stora mängden anmälningar om försvunna kan spegla verklig massförflyttning och sammanbrott i kommunikationen, men visar också hur snabbt familjer tvingas skapa egna förteckningar när officiella register och krissamordning inte hinner med.

Som Guardian uttrycker det handlar det om ”kritiska timmar” för dem som fortfarande kan vara instängda under raserade byggnader. Fem dagar efter skalven är de mest avgörande resurserna inte tal och uttalanden, utan grävmaskiner, bränsle och arbetslag som kan arbeta oavbrutet utan att fastna i förhandlingar om tillstånd.

I La Guaira uppges elen vara tillbaka. Den tunga utrustning som behövs för att röja undan rasmassor beskrivs fortfarande som en bristvara.