Hinnkräfta ska äta bort giftiga algblomningar i Mälaren
Forskare vill gynna djurplankton som slukar cyanobakterier men mört och braxen äter upp dem, giftet försvinner inte utan flyttas bara vidare i ekosystemet
Bilder
En liten kräfta som äter giftiga cyanobakterier studeras nu som en del i en långsiktig plan för att minska algblomningen i Mälaren, rapporterar SVT. Mälaren förser omkring en femtedel av Sveriges befolkning med dricksvatten, och sommarens blomningar leder återkommande till badvarningar. Forskarna säger att arten, hinnkräfta, inte undviker cyanobakterier utan tvärtom äter dem i stora mängder.
SVT placerar djuret i en bredare kedja av orsaker och konsekvenser som kommuner och badgäster möter varje varm säsong. Algblomning i Mälaren gynnas av höga fosforhalter och varmare ytvatten, förhållanden som är svåra att snabbt vända med de verktyg lokala myndigheter normalt råder över. Övervakning finns redan: kommuner provtar badvatten och utfärdar råd, och satellitbaserade tjänster och appar kan följa blomningar nästan i realtid, med data som också finns via SMHI. Men övervakning är i grunden ett larmsystem; den ändrar inte näringsbalansen som gör att problemen återkommer.
Idén om en ”naturlig reglering” stöter samtidigt på sjöns egen näringsväv. SVT uppger att fiskar som mört och braxen äter stora mängder hinnkräfta i Mälaren, vilket begränsar hur mycket hinnkräfta som kan byggas upp även om övriga förhållanden passar. Forskarnas förslag blir därför inte en enskild åtgärd utan ett paket av insatser som gör att hinnkräftans bestånd kan växa. Det innebär i praktiken en målkonflikt med andra förvaltningsmål, som att upprätthålla fiskbestånd och fritidsfiske. Hinnkräftan är dessutom ingen mirakelsil: gifter från cyanobakterier har hittats i dess magar, vilket understryker att ämnena förs vidare i ekosystemet snarare än att försvinna.
SVT lyfter också ett lokalt exempel på ekosystemjustering. Eleverna Moa Antonsson och Alva Kullinger var med och drog i gång arbete för att förbättra förhållandena vid Viggsjöbadet. Där finns nu mer djurplankton än tidigare och platsen beskrivs som säker att bada vid igen. Fallet framställs som ett bevis på att gradvisa förändringar kan fungera – mer biologiska metoder och mindre kemisk behandling – samtidigt som de stora drivkrafterna, fosforbelastning och värme, i stort sett består.
Tills vidare är de mest omedelbara verktygen desamma som familjer tittar på innan handdukarna packas: kommunernas provresultat, lokala råd och satellitkartor som visar var vattnet har blivit grönt.