Starmer lovar miljardlyft för brittiskt försvar

Labours ledare Keir Starmer har enligt tidningen Guardians direktrapportering lovat ytterligare 15 miljarder pund till Storbritanniens försvar. Regeringen uppger att ökningen ska finansieras genom att skrota vissa investeringsprojekt, bland annat inom vägar och energi. Satsningen ingår i en bredare ”försvarsinvesteringsplan” som enligt ministrarna ska föra upp de samlade försvarsutgifterna till nära 300 miljarder pund de kommande fyra åren, från 270 miljarder under perioden som omfattas av den nuvarande utgiftsplanen.

Det omedelbara politiska problemet handlar mindre om stora ord och mer om enkel matematik. Ett flerårigt åtagande för försvaret tränger inte bara undan löpande utgifter för välfärd och myndigheter; det konkurrerar också med den långa listan av investeringar som departement använder för att visa synliga resultat – nya förbindelser, upprustningar och projekt som kan invigas, fotograferas och pressmeddelas, för att senare kunna skjutas på framtiden utan alltför mycket uppmärksamhet. Guardian skriver att departementen ska bidra till besparingar i investeringsbudgetarna, och att de som har störst investeringsramar väntas bära en större del av nedskärningarna. Tidningen nämner också en instruktion om att göra ”bättre bruk av tillgångar” som underutnyttjad mark – ett välkänt grepp i Whitehall där man försöker förvandla balansräkningsposter till finansiering när kassan är tom.

Genom att beskriva de inställda projekten som ”viktiga men inte omedelbart nödvändiga” försöker regeringen skilja mellan två typer av risk. Dels den kortsiktiga risken för inrikes politiskt bakslag när lokala projekt försvinner, dels den mer långsiktiga risken med att låta försvaret halka efter i en tid då europeiska regeringar pressas att ta större ansvar själva. Men metoden – att betala för försvaret genom att skära i andra investeringar – får också följdverkningar. Investeringar i vägar och energi är sådant som över tid kan sänka kostnader för hushåll och företag; försvarsutgifter tenderar däremot att koncentrera vinsterna till vissa regioner och leverantörskedjor, medan notan fördelas över hela landet via skattsedeln.

Planen presenteras som den största varaktiga ökningen av försvarsutgifterna sedan 1980-talet. Jämförelsen visar hur stor utfästelsen är, men den förklarar också varför interna motsättningar snabbt uppstår: när försvarsposten väl höjs blir varje annat departements ”skyddade” projekt en möjlig motpost. I praktiken kan de kommande årens politik därför komma att handla mindre om totalsiffrorna för försvaret och mer om vilka lokala projekt som stryks, vilka som byter namn och ompaketeras, och vilka som hålls vid liv genom markförsäljningar och bokföringstekniska manövrer.

Starmer har satt en siffra på bordet; den finansieringsmodell regeringen valt placerar en lista med inställda projekt precis bakom den siffran.