Thailändsk mamma döms för att ha sålt sin 12-åriga dotter till sexhandel i Japan

En thailändsk domstol har dömt en kvinna till sju år och sex månaders fängelse för att ha fört sin 12-åriga dotter till Japan och tvingat henne in i sexhandel, rapporterar The Independent. I ett annat fall har thailändsk polis åtalat en australisk man i samband med dödsfallet på en 17-åring vars kropp hittades i en resväska nära järnvägsspår i Pattaya. Polisen undersöker också om fallet liknar två ouppklarade fynd av kroppar i resväskor i området, enligt The Guardian.

Fallen är inte formellt kopplade, men de rör sig i samma gränsöverskridande marknad av resor, viseringar och informella mellanhänder. I människohandelsfallet slog domstolen fast att modern, identifierad som Laksana, tog dottern till Japan under förevändning att de skulle turista och därefter ordnade arbete åt flickan på en massagesalong i Tokyo. Utredarna har inte redovisat vilka män som var inblandade eller om fler gripanden väntas. Resultatet blir en skev rättsbild: en fällande dom i rekryteringsledet, medan nätverket på efterfrågesidan i destinationslandet i stort sett förblir namnlöst.

Fallet kom upp till ytan först efter att flickan själv kontaktade Japans migrationsmyndighet för att få hjälp, uppger The Independent, vilket satte igång samordning mellan japanska och thailändska myndigheter. Den ordningen — skada först, myndighetskontakt sedan — återkommer i Pattayautredningen. Polisen säger att övervakningskameror visar hur den misstänkte och tonåringen går in i den bostad han hyrde vid Jomtien Beach, men att endast den misstänkte senare lämnar platsen, då bärande på en stor resväska. Den misstänkte, Simon Peter Carman, förnekar brott. Polisen uppger att han greps på Bangkoks flygplats Suvarnabhumi när han försökte lämna Thailand.

Thailändsk polis jämför nu Pattayaplatsen med två tidigare fall där kvinnors kroppar hittats i resväskor i närliggande distrikt under de senaste två åren, enligt The Guardian. En polischef i Pattaya säger till tidningen att det inte finns några bevis som knyter den misstänkte till de dödsfallen, men att likheterna granskas. I de äldre fallen hade utredarna mindre tidskänslig bevisning att arbeta med, eftersom kropparna upptäcktes senare.

Båda berättelserna visar hur gränsöverskridande brott kan byggas av vardagliga beståndsdelar — turistresor, korttidsuthyrning och vuxenbranschens löst reglerade lokaler — samtidigt som utredningarna ofta hänger på ett fåtal flaskhalsar: kontakter med migrationsmyndigheter, övervakningskameror och flygplatsers utgångar. Det är ett institutionellt mönster där staten i praktiken blir stark vid gränskontrollerna men svag i det löpande skyddet.

I det ena fallet nådde dottern fram till en migrationsmyndighet. I det andra nådde den misstänkte fram till avgångshallen.