Jan Scherman: Granska Teracoms avgifter för marknätet

Efter år av strider om anslag och kostnadsökningar fick Sveriges Television och Sveriges Radio till sist sin ”ekonomiska kompensation”. Men priset var, enligt den tidigare TV4-chefen Jan Scherman, minskat oberoende: mindre avstånd mellan redaktionerna och det politiska system som sätter reglerna och tar in avgiften. När intäkterna garanteras av staten och villkoren bestäms av politiken blir stabiliteten ett slags byteshandel där den som betalar också får ett närmare grepp.

I en opinionsartikel i Dagens Media riktar Scherman inte in sig på en programledare eller ett enskilt program, utan på en fråga som sällan blir en nyhet i sig: bokföringen och de stora räkningarna bakom sändningarna. Han undrar varför ingen granskar vad Teracom tar betalt för marknätet och pekar ut Riksrevisionen som den självklara aktören. Det han beskriver är ett hål i tillsynen: när samma politiska sfär både finansierar public service och samtidigt lutar sig mot public service som nationell kommunikationskapacitet kan ”kompensation” i praktiken likna en uppgörelse som ingen har intresse av att riva upp.

Scherman pekar också på en välkänd obalans i svensk mediegranskning. Public service ställer ofta privata företag mot väggen om prissättning, inköp och marginaler, men infrastrukturen som public service själv bygger på behandlas som ett tekniskt faktum. Teracoms avgifter hamnar, enligt Schermans beskrivning, i den blinda fläcken: tillräckligt stora för att påverka budgetar, för institutionella för att passa som konfliktstoff och lätta att avfärda som en fråga för specialister.

Han kopplar detta till en bredare kritik mot ”sifferdribbel” – siffror som används på ett sätt som formar publikens uppfattning men sällan utsätts för extern kontroll. När SVT eller SR hänvisar till statistik ersätts ofta en andra granskning av institutionens auktoritet; metoder och definitioner lämnas därhän. På en marknad kan en konkurrent svara med en motartikel. I ett skattefinansierat system beror motelden på att redaktioner väljer att lägga knapp granskningstid på att ifrågasätta en aktör som samtidigt är en av de viktigaste leverantörerna av dagliga nyheter.

Scherman argumenterar inte mot public service i sig. Hans poäng är att systemets motståndskraft – garanterade intäkter och politiskt skydd – också gör det svårare att se vem som ska bära den anseendemässiga kostnaden när siffror blir missvisande eller när stora leverantörer slipper granskning. Utan tydliga motkrafter blir ansvaret diffust, och då tenderar institutioner att fortsätta som förut.

Hans föreslagna åtgärd är snäv och praktisk: en granskning av Teracoms avgifter. Den större poängen är att förtroende byggs av små kontroller, och att sådana kontroller sällan sker när fakturan cirkulerar inom samma familj av statligt kopplade institutioner.