Opinion

Håkan Nordström: Parkeringsbolag dömer i egen sak när kontrollavgifter överklagas

Överklagan hanteras av samma aktör som utfärdar avgiften och enda oberoende prövning blir tingsrätt, tio dagars betalfrist och inkassohot gör tvisten olönsam och missförstånd blir affärsmodell

Bilder

den som utfärdar en kontrollavgift ska inte också vara den som prövar invändningar mot avgiften. Det är hög tid att införa en oberoende prövningsinstans, som lämpligen skulle kunna placeras hos ARN, skriver undertecknaren. Foto: Naina Helen W. Jåma den som utfärdar en kontrollavgift ska inte också vara den som prövar invändningar mot avgiften. Det är hög tid att införa en oberoende prövningsinstans, som lämpligen skulle kunna placeras hos ARN, skriver undertecknaren. Foto: Naina Helen W. Jåma Naina Helen W. Jåma
aftonbladet.se
Foto: Privat Foto: Privat Privat

Privata parkeringsbolags så kallade kontrollavgifter i Sverige ligger ofta mellan 750 och 1 350 kronor, och de dyker inte sällan upp i situationer där bilisten uppfattat att parkering var tillåten. I en debattartikel i Aftonbladet den 4 juli beskriver Håkan Nordström från Saltsjöbaden hur han fick en kontrollavgift på 900 kronor i Kungens Kurva utanför ett köpcentrum i Stockholm, på en plats som såg ut som vanlig kundparkering.

Nordström invänder inte mot att markägare ska kunna reglera sin mark. Hans poäng är i stället att hela kedjan för prövning och indrivning är utformad så att små tvister blir olönsamma att driva. Enligt hans beskrivning är det samma parkeringsbolag (eller dess ombud) som både utfärdar avgiften och hanterar överklagandet. Svaren är ofta anonyma och standardiserade avslag, snarare än prövningar av det enskilda fallet. Betalning krävs inom tio dagar, med hot om inkasso om bilisten inte gör rätt för sig. För en avgift på omkring 1 000 kronor återstår som oberoende prövning i praktiken bara att stämma i tingsrätt – något få gör för en engångsavgift, särskilt under tidspress och med risk för ytterligare kostnader.

Den konstruktionen skapar, menar Nordström, ett förutsägbart beteende. Privata parkeringsbolag lär sig var missförstånd är vanliga – förbudszoner skyltade vid infarter till köpcentrum, badplatser eller turistmål, eller ytor som liknar ordnade parkeringsplatser men där rutor och markeringar inte innebär att parkering är tillåten – och lägger kontrollen där. Om huvudsyftet vore regelefterlevnad snarare än intäkter skulle skyltningen göras omöjlig att missa, inte bara juridiskt försvarbar. Den mest riskfyllda tiden är, enligt honom, semestern: människor kör till obekanta platser, tolkar utformningen som en parkeringsyta och upptäcker först senare att zonreglerna i praktiken innebär förbud om det inte uttryckligen anges att parkering är tillåten.

Staten finns i bakgrunden som indrivningens sista skyddsnät. Nordström beskriver hur bilister pressas att betala snabbt för att undvika att ärendet trappas upp, även när skyltningen är oklar. Allmänna reklamationsnämnden prövar normalt inte tvister om sådana kontrollavgifter, vilket lämnar ett tomrum mellan bolagets interna hantering och en full domstolsprocess. Systemet bygger i praktiken på att de flesta inte kommer att processa.

Nordströms förslag är avgränsat: skilj rollerna så att den som utfärdar kontrollavgiften inte också är den som avgör tvisten, och lägg in en oberoende prövning – helst inom Allmänna reklamationsnämnden – mellan fakturan och tingsrätten.

Hans exempel från Kungens Kurva kretsar kring detaljer bilister känner igen: en rad rutor nära en entré, inget uppenbart förbud, och till och med en handikapplats målad på asfalten. Ändå kom räkningen, skriver han, som på beställning.