Ravi Holy: Kung Charles mångreligiösa språkbruk blåses upp till konstitutionellt brott

Kung Charles deltog den 25 januari 2026 i en gudstjänst i S:t Peters kyrka i Wolferton på Sandringhamgodset i Norfolk. Den lilla händelsen har sedan dragits in i en större strid om vad monarkin egentligen är till för. Enligt The Guardian beskriver den senaste årsrapporten om den så kallade suveränitetsanslaget kungen som en ”beskyddare av utrymmet för tro inom den flerreligiösa nationen”, en formulering som skaver mot den traditionella titeln ”trons försvarare”. Tidningen skriver att vissa kritiker har behandlat ordvalet som en konstitutionell och religiös provokation.

Striden handlar i grunden om vem som får definiera kontinuitet. Dr Gavin Ashenden, som The Guardian beskriver som tidigare kaplan åt drottning Elizabeth II och återkommande gäst i GB News, menar att kungens hållning är ett svek. Krönikan återger också Ashendens bredare kommentarer, bland annat påståenden om ett ”värdepolitiskt övertagande” av kyrkan och uttalanden som antyder att islam i sig skulle vara särskilt och unikt våldsamt. Andra som The Guardian citerar är Ciarán Kelly, chef för Christian Institute, som säger att kristendomen är grundbulten i Storbritanniens lagar och kultur och tolkar talet om ”flerreligiös nation” som att kristendomen nedgraderas till ett alternativ bland andra.

Samtidigt är berättelsen också en påminnelse om hur lite kontroll någon faktiskt kan belägga. The Guardian skriver att det är oklart om Charles själv formulerade den omstridda raden i rapporten. Monarkins offentliga språk blir ofta en produkt av tjänstemän, kommittéer och omsorgsfullt slipade texter, där målet är att stöta sig med så få som möjligt och ändå signalera något. Reaktionen blir därmed ett slags skuggboxning: kritiker rasar mot en mening, men upphovet är oklart, och institutionen kan varken fullt ut ta ansvar för budskapet eller trovärdigt avsäga sig det.

Kungens preferenser är dock inte nya. The Guardian pekar på en intervju från 1994 med Jonathan Dimbleby där Charles sade att han hellre skulle vara en försvarare av tro i allmänhet än av en viss tro. Det uttalandet väckte motstånd från konservativa kristna, bland annat från storsekreteraren i Grand Orange Lodge of Scotland, och varningar från John Habgood, dåvarande ärkebiskop av York, om att hållningen kunde få den brittiska konstitutionen att börja falla isär. Tidningen noterar också att drottning Elizabeth II senare uttryckte en liknande flerreligiös syn i ett tal på Lambeth Palace, där hon beskrev Engelska kyrkans roll som att skapa utrymme för andra trosgemenskaper och för människor utan tro att leva fritt, snarare än att enbart försvara anglikanismen.

Den kontinuiteten spelar roll eftersom dagens konflikt säljs in som ett brott med traditionen. The Guardian placerar den flerreligiösa hållningen i en efterreformatorisk ordning, när stater i ökande grad slutade upprätthålla en enda version av kristendomen med tvång. I den tolkningen är ”beskyddare av utrymmet för tro” mindre en modern nyhet och mer en omformulering av en långvarig kompromiss: en nationell kyrka sammanflätad med staten, samtidigt som samhället inte längre präglas av enhetlig tro.

Den praktiska frågan är vad som faktiskt förändras när monarken byter ordval. Raden i rapporten har lett till anklagelser om förräderi, men kungen går fortfarande till en anglikansk kyrka på ett kungligt gods, och den konstitutionella apparaten står kvar där den alltid har stått.