Nato planerar miljardköp av nya spaningsplan och drönare

Natoländernas ledare möts i Ankara i veckan med en inköpslista som låter som en upphandlingskatalog: miljarder avsatta för skydd mot drönare, nya övervakningsflygplan som ska ersätta alliansens åldrande AWACS-flotta, och drönare för hög höjd som kan bevaka stora områden samtidigt. Enligt Reuters planerar Nato att köpa upp till tio GlobalEye-övervakningsflygplan från svenska Saab och upp till fem MQ-4C Triton-drönare från Northrop Grumman, samtidigt som medlemsstaterna åter pressas – med Donald Trump i spetsen – att höja försvarsutgifterna.

Striden om pengar handlar inte bara om totalsummor, utan om vem som får betalt, vad som byggs och hur snabbt materielen kan tas i bruk. System mot drönare är en snabbt växande marknad eftersom de ger ett relativt billigt sätt att möta dyra robotar och flygplan, och eftersom kriget i Ukraina gjort drönare till ett vardagsverktyg på slagfältet. Men gemensamma Natoköp flyttar också beslut som tidigare togs nationellt: gemensamma lager av ”kritiska försvarsmaterial” och delade upplägg för att skaffa, lagra, transportera och förvalta dem. Det stärker hävstången hos Natos byråkrati och hos de största köparna, medan mindre länder riskerar att få mindre inflytande över prioriteringar och leverantörer.

Att Reuters beskriver hur Saab valts framför Boeing för de nya övervakningsflygplanen träffar en gammal europeisk öm punkt: att ”kollektivt försvar” ofta i praktiken blir en ensidig upphandlingskanal in i amerikansk industri. En svensk order är fortfarande en Nato-order, men den förändrar fördelningen av arbetstillfällen, serviceavtal och politiska poäng. Planen på Triton pekar åt motsatt håll – mot en amerikansk plattform – men visar samtidigt hur mindre stater försöker köpa förmågor de inte klarar att finansiera var för sig. Reuters uppger att Norge, Finland, Tyskland och Danmark skrivit en avsiktsförklaring kopplad till Triton-köpet, vilket påminner om att alliansens mest avancerade övervakning i allt högre grad blir en konsortieprodukt.

Tidpunkten för toppmötet gör den interna kohandeln svår att bortse från. Ukraina är fortsatt kriget som sätter Natos tempo, men alliansen samlas nu under öppna diskussioner om utgiftsmål och bördefördelning snarare än kring en enda samlande operativ plan. När ledare grälar om procentsatser grälar de också om vilka hot som ska prioriteras: drönare framför pansar, övervakning framför ammunition, lagerhållning framför snabb uppskalning av produktion. Varje val låser leverantörer och beroenden för år framåt.

Natos generalsekreterare Mark Rutte talade vid Natoforumet för försvarsindustrin i anslutning till mötet och betonade därmed att detta lika mycket är industriell mobilisering som diplomati. I Ankara presenterar alliansen inköp som kan räknas hem omedelbart, samtidigt som den svårare frågan – vem som ska betala nästa omgång – fortfarande saknar svar.