Marina Hyde: Trump skryter om att ha fått Fifa att riva upp ett rött kort

Donald Trump säger att han ringde Fifas ordförande Gianni Infantino för att få ett rött kort mot USA:s anfallare Folarin Balogun undanröjt, enligt Marina Hyde i The Guardian. Fifas rättsliga organ upphävde senare avstängningen, och USA förlorade ändå med 4–1 mot Belgien i en VM-match som Hyde beskriver som en liten medborgerlig lättnad för alla som tittade.

Hydes krönika rör vid en välkänd spricka: idrottens styrande organ talar gärna om ordning och regler, samtidigt som de mest värdefulla turneringarna i allt högre grad drivs av tillträde. När en statsledare skryter om att ett telefonsamtal påverkat en disciplinfråga blir själva påståendet en del av föreställningen, oavsett om det går att bevisa i snäv juridisk mening. Fifa kan hänvisa till interna rutiner och paragrafer; kritiker kan peka på att ordförandens telefonnummer tycks ligga i samma adressbok som regelboken. Sepp Blatter, Fifas tidigare ordförande, citeras med varningen att ”röda kort inte upphävs av politiska telefonsamtal” – en replik som får en annan klang med tanke på hans egen historia och organisationens långa kamp för att övertyga publiken om att styrning är något annat än kohandel.

Andra ordningens verkningar stannar inte vid fotbollen. Stora evenemang samlar en mängd skönsmässiga beslut i ett kort tidsspann: biljetter, säkerhetszoner, gästlistor, sponsorarrangemang och tillträde för sändande bolag. I ett sådant läge får den som kan lyfta luren ett uppenbart försprång. Ett system som går att påverka behöver inte påverkas varje gång; det räcker att det är påverkbart, eftersom det ändrar hur alla agerar i förväg. Lag, förbund och kommersiella partners lär sig var det lönar sig att lägga resurser: inte bara på träningsanläggningar och talangspaning, utan på relationer, mellanhänder och omsorgsfull uppvaktning av dem som kan ta bort friktion när det gäller.

Hydes anekdot visar också hur snabbt institutioners försvar flyttar sig från att förneka påverkan till att göra den normal. Berättelsen är inte att Fifa har regler, utan att man tvingas skylta med dem som svar på en politikers skryt. I den miljön blir ”integritet” en produkt från pressavdelningen, och allmänheten förväntas välja mellan konkurrerande berättelser snarare än att kunna se faktisk, prövbar ansvarighet.

Matchen slutade med fyra belgiska mål och ett amerikanskt. Den enda delen av episoden som inte krävde rutiner, paragrafer eller telefonsamtal var slutresultatet.