Andy Beckett: Förlamningen i brittisk politik drivs av ordet risk

Andy Becketts essä utgår från en kärv iakttagelse: Storbritanniens mest pålitliga politiska vapen är inte ett reformprogram utan ordet ”risk”. I hans skildring i Guardian dödas reformer av alla slag så snart motståndare lyckas få dem att framstå som vårdslösa, opraktiska, för otydliga eller helt enkelt ”för dyra”. Resultatet blir ett land som kan räkna upp sina problem – levnadskostnader, offentliga tjänster, bostäder, produktivitet, ojämlikhet, valsystemet, klimatet – men där varje seriöst försök att göra något åt dem behandlas som någon form av extremism.

Beckett menar att denna reflex inte tillämpas lika på allt. Han pekar på hur talet om krig med Ryssland i allt högre grad används för att dominera diskussioner om försvarsutgifter, och på ett närbesläktat påstående som cirkulerar i brittisk politik: att högre försvarsbudgetar ska betalas genom nedskärningar i bidrag. I den inramningen ses den omedelbara, mätbara skadan för fattiga och arbetslösa som acceptabel, medan den spekulativa skadan av att vara oförberedd för konflikt behandlas som överordnad. Beckett beskriver en vapenindustri och ett militärt-medialt ekosystem som kan kräva pengar med en självsäkerhet som grupper saknar om de inte köper annonser, finansierar tankesmedjor eller erbjuder prestigefyllda jobb åt politiker efter karriären.

Det större mönstret han tecknar är en politisk ekonomi där status quo framställs som det enda ”ansvarsfulla” alternativet, även när den uppenbart misslyckas. Beckett noterar att en rad påtänkta ”räddningsprojekt” under det senaste decenniet – Jeremy Corbyns och John McDonnells planer för en mer jämlik ekonomi, Theresa Mays försök 2017 att reformera finansieringen av äldreomsorgen, Boris Johnsons program för att ”jämna ut” landet, Liz Truss löfte om tillväxt genom skattesänkningar, Ed Milibands budskap om arbetstillfällen genom ren energi – alla möttes av en likartad mur av fientlighet från stora delar av medierna, storföretag och Westminster. Vissa förslag var mer sammanhängande än andra, medger han; det som sticker ut är hur snabbt den politiska klassen och dess megafoner enades om budskapet att förändring var oöverkomligt dyr.

Denna samordning får följdverkningar. Beckett skriver att de fem senaste premiärministrarna, med May som början, blev förlöjligade och ofta hatade gestalter, och att många väljare nu pendlar mellan att kräva handlingskraft och att vända sig mot den som försöker leverera. Han hänvisar till Institutet för finanspolitiska studiers slutsats 2024 att brittiska levnadsstandarder har stagnerat, särskilt jämfört med andra rika länder – en verklighet som gör det svårare att hålla tålamodet uppe med små steg och långsam takt. I hans berättelse surnar ilskan till nihilism: väljare avvisar förslag, kräver nya regeringar och drar sedan tillbaka sitt samtycke igen inom några månader.

Beckett avslutar med att peka ut Andy Burnham som nästa sannolika person att köra in i denna dynamik: allmänhetens aptit på förändring som krockar med ett system tränat att stämpla förändring som fara.

I brittisk politik har ”för riskabelt” blivit ett veto som inte kostar något att utfärda. Räkningarna kommer ändå – utsmetade över fattigare hushåll och ännu ett år av stagnerande levnadsstandard.