Gaby Hinsliff: Burnham ber om ursäkt för Labours Gazalinje och siktar på partiledarposten

Andy Burnham har inlett sin uppvaktning som Labourpartiets nästa ledare med att be om ursäkt för partiets hållning i Gaza – över Keir Starmers huvud, enligt The Guardian. Utspelet, som kom en fredag strax före Gaby Hinsliffs krönika, kombinerar löftet om hårdare press på Israel med en varning: Labour har inte råd med ännu en utrikespolitisk drift när Donald Trumps Vita hus blir allt mer oberäkneligt.

Hinsliff beskriver Burnhams drag som både en moralisk rättelse och ett försök att få ordning internt. Gaza har blivit en ställföreträdande strid om vem partiet egentligen ska lyssna på: aktivister som kräver största möjliga avstånd till Israel, eller en partiledning som inte vill pressas in i symbolhandlingar som krockar med allianser och upphandlingar. Det brittiska utrikesdepartementet sägs överväga ytterligare sanktioner kopplade till Gaza, en påminnelse om att ”värderingar” i diplomatin ofta tar formen av byråkrati – listor, undantag och beslut om efterlevnad som kan skruvas upp eller ned utan att rubrikerna behöver ändras.

Trump ligger i bakgrunden som den begränsning som gör varje brittiskt utrikespolitiskt uttalande till en förhandling med en motpart som kan byta spelregler utan förvarning. Hinsliff påminner om att Trump tidigare avfärdat Burnham som ”borgmästaren i en stad”, och pekar på ett Natotoppmöte i Ankara där Trump hotade Spanien med handelshämnd på grund av försvarsutgifter och återigen upprepade sin önskan att äga Grönland. Krönikan kopplar också Trumps återupptagna bombningar i Iran till stigande oljepriser, och tecknar ett mönster där militär makt blir ännu en spak i en ryckig kedja av chocker – i takt, om än inte i sätt, med hot om tullar.

Burnhams egna åtaganden, som de återges, blottlägger räkneproblemet under retoriken. Han ställer sig bakom Natos mål om 3,5 procent av försvarsutgifterna men säger inte hur det ska betalas; samtidigt signalerar han kontinuitet genom att behålla Jonathan Powell som nationell säkerhetsrådgivare. Det pekar mot en ledarstil som vill ha trovärdigheten i att låta handlingskraftig utan att ta den omedelbara politiska kostnaden för att tala klarspråk om skatter, nedskärningar eller lån.

Krönikan tar in Kanadas premiärminister Mark Carney, som sägs säga till folk att ”det gamla Amerika kommer inte tillbaka”, och knyter Burnhams krets till Carney via Andy Haldane. Det är en liten detalj, men den fångar hur politiska nätverk fungerar i praktiken: samma namn återkommer mellan länder, och privata samtal färdas ofta snabbare än parlamentsdebatter. Hinsliff noterar också att Italiens Giorgia Meloni – tidigare en Trumpfavorit – verkar ha tappat tålamodet, vilket antyder att även ledare som försökt behandla Trump som hanterbar ser att kostnaderna för varje affär ökar.

För att dramatisera insatserna hänvisar Hinsliff till Tobias Ellwoods bok Tio steg för att förhindra tredje världskriget, som föreställer sig en framtid där väst ångrar missade möjligheter i mitten av 2020-talet. I Ellwoods scenario lämnar Trumps försvagning av den regelbaserade ordningen utrymme för Kina att bygga allianser med Ryssland och andra genom tvång, och den globala säkerheten urartar till en serie återkommande ombudskrig.

Burnham försöker visa att han kan tillfredsställa Labours gräsrötter i Gaza-frågan och samtidigt navigera i ett Washington som sätter pris på lojalitet offentligt och ändrar villkor utan förvarning. Än så länge är det tydligaste talet i hans budskap fortfarande det som saknar finansieringsplan: 3,5 procent.