Sex myndigheter måste anmäla personer utan uppehållsrätt

Sex svenska myndigheter är nu skyldiga att lämna vidare uppgifter som kan identifiera personer som saknar laglig rätt att vistas i landet. Ändringen trädde i kraft på tisdagen och gäller bland annat Skatteverket och Försäkringskassan, enligt TT i en rapport som återges av Dagens Nyheter.

Regeln är snävare än vissa kritiker befarade, men bredare än många fackförbund i offentlig sektor önskade. Myndigheterna får inte börja leta aktivt efter personer; skyldigheten inträder först när de redan har uppgifter och när ”konkreta omständigheter” ger ”starka skäl” att tro att någon saknar rätt att vistas i Sverige, skriver DN. I praktiken gör det att rutinärenden – bidrag, skulder, arbetsförmedling, pensioner, kriminalvård – också kan bli en inkörsport till migrationskontroll.

Vilka myndigheter som omfattas säger en del. Det rör sig om verksamheter som sitter på stora, frekventa informationsflöden: inkomst- och skatteuppgifter, beslut om ersättningar, indrivning av obetalda fordringar och kontaktuppgifter som uppdateras varje gång någon har med välfärds- och förvaltningsstaten att göra. En uppgiftsskyldighet inne i den maskinen kräver inga nya övervakningsverktyg för att öka räckvidden; den ändrar framför allt vad som händer med information som redan samlas in för andra syften.

Den parlamentariska oppositionen har enligt DN mindre bråkat om att en skyldighet alls införs än om var tröskeln ska ligga. Socialdemokraterna och Centerpartiet motsatte sig förslaget i dess utformning och ville höja ribban, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot lagen i juni. Regeringen gick till slut från formuleringen ”skäl” till ”starka skäl”, en språklig skärpning som signalerar försiktighet utan att avskaffa själva mekanismen.

De mest omedelbara kostnaderna är praktiska snarare än retoriska. Handläggare på berörda myndigheter förväntas göra bedömningar om när ett ärende går från vanlig förvaltning till en rapporteringsbar misstanke, samtidigt som service och handläggning ska fungera. Det innebär mer intern styrning, mer dokumentation och fler tvister om vad som räknas som ”starka skäl” – särskilt i gränsfall där uppehållsrätten är oklar eller håller på att förändras.

Barnrätts- och människorättsorganisationer har kritiserat lagen, och fackförbund som organiserar anställda har kallat den en ”angiverilag”, skriver DN. Oavsett etikett formaliserar förändringen en kanal: när staten bygger system som kräver att människor fortlöpande uppger var de bor, arbetar och har sina bankförbindelser kan staten senare besluta att samma system också ska användas för kontroll och ingripanden.

På papperet börjar lagen med sex myndigheter och en noggrant formulerad tröskel. I verkligheten börjar den nästa gång en handläggare öppnar en akt och ser att uppgifterna som samlats in för ett ändamål nu också har fått ett andra mål.