Nesrine Malik: Israel låter övergrepp i palestinska fängelser bli offentliga troféer

En demonstration i Tel Aviv den 6 juli krävde att den frihetsberövade palestinske läkaren Hussam Abu Safiya skulle friges, enligt en krönika i The Guardian av Nesrine Malik. Abu Safiya var tidigare chef för sjukhuset Kamal Adwan i norra Gaza. Malik skriver att han greps av israeliska styrkor för omkring 18 månader sedan och sedan dess hållits inspärrad utan åtal eller rättegång, samt att han själv beskriver grova övergrepp i förvar.

Krönikans huvudtes är inte att misshandel förekommer, utan att systemet allt mindre behöver dölja den. Malik hänvisar till en bild som en israelisk soldat lade ut i början av juli: en palestinsk man från Gaza, avklädd till underkläderna, bunden och uppvisad, med texten ”god morgon” på hebreiska. Poängen med sådana bilder är, enligt Malik, inte operativ nödvändighet utan signalering. Frihetsberövandet görs till ett föremål för sociala medier, en trofé som bygger på antagandet att följderna blir begränsade.

Malik placerar Abu Safiyas uppgifter i en bredare struktur av frihetsberövanden. Hon skriver att han i juni fördes till fängelset Rakefet, en underjordisk anläggning som tidigare stängts som omänsklig och senare öppnats igen av Israels ytterhögerinriktade minister för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir. Enligt Malik får fångarna där inte se dagsljus, vilket hon menar strider mot Genèvekonventionerna. Själva utformningen – under jord, bortkopplad från normal insyn – passar ett system där kostnaderna för övergrepp hålls utanför den synliga redovisningen: inte nödvändigtvis i pengar, utan i anseende och institutionellt ansvar.

Malik noterar att så kallat administrativt frihetsberövande kan förlängas var sjätte månad utan tidsgräns, och hon anger antalet som hålls på det sättet till omkring 3 500, däribland nära 200 barn. En ordning som framställs som tillfällig och prövningsbar blir, genom ständiga förlängningar, ett parallellt spår som går runt de bördor som en öppen rättsprocess innebär: krav på bevisning, offentliga förhandlingar och risken för frikännande. För säkerhetsapparaten minskar det friktionen; för den frihetsberövade ersätts en tidsfrist av en återkommande slinga.

Krönikan tar också upp ett annat redovisningsproblem: vilka som över huvud taget registreras som frihetsberövade. Malik hänvisar till den israeliska människorättsorganisationen HaMoked, som försöker spåra var nästan 2 000 personer i Gaza befinner sig, personer som vittnen säger har frihetsberövats men aldrig registrerats – något organisationen betraktar som påtvingade försvinnanden. Hon tillägger att Israel i årtionden har hållit kvar palestinska kroppar från familjer, bland annat genom numrerade gravar i avspärrade militära zoner och genom förvaring i frysar, och att det bland dessa finns palestinier som avlidit i förvar utan att dödsorsakerna redovisats.

Abu Safiyas berättelse framställs som en akt i ett system som producerar både frihetsberövande och osäkerhet: en kropp i en cell, en kropp i en frys, eller ett namn som aldrig hamnar i liggaren. Demonstrationen i Tel Aviv, skriver Malik, krävde en frigivning. Staten kan samtidigt, genom sin egen dokumentation, i praktiken hävda att det inte finns något ärende att besvara.