Blodprov kan peka ut friska äldre med hög risk för kognitiv svikt

Ett blodprov som mäter ett tau-relaterat protein i blodet kan identifiera symtomfria äldre som löper betydligt högre risk att utveckla kognitiv svikt flera år senare. Det framgår av forskning publicerad i JAMA och presenterad vid Alzheimerföreningens internationella konferens i London.

Studien följde äldre personer som var friska när de skrevs in i långvariga Alzheimerstudier och därefter genomgick årliga kognitiva kontroller. Forskare vid Mass General Brigham analyserade uppgifter från 2684 deltagare som tog ett p-tau217-blodprov vid start. Med tiden utvecklade 478 av dem kognitiv svikt.

Den tydligaste signalen fanns i den absoluta toppen av biomarkören. Symtomfria deltagare med mycket höga p-tau217-nivåer hade enligt studien 38 procents risk att utveckla kognitiv svikt inom fem år, och 78 procent inom tio år. Deltagare med mycket låga nivåer hade avsevärt lägre risk över fem till tio år.

Lockelsen med ett blodprov är i första hand praktisk. Det kan användas för att sortera stora grupper i ”högrisk” och ”lågrisk” utan omedelbara hjärnavbildningar eller ryggmärgsprov. Det kan också hjälpa forskare att fylla förebyggande läkemedelsprövningar med personer som sannolikt hinner utveckla symtom inom en rimlig studietid. Det spelar stor roll när stora prövningar redan testar om läkemedel kan förebygga eller fördröja Alzheimers sjukdom, och där urvalet av deltagare ofta avgör om resultatet blir tydligt eller om försöket slutar som en dyr nollträff.

Samtidigt visar artikelns egna brasklappar varför detta ännu snarare är ett verktyg för forskningsapparaten än något för allmän hälsokontroll. Vissa forskare påpekade att bara en liten andel av deltagarna följdes i ett helt decennium, vilket gör tioårsberäkningen mer osäker. Längre tidsspann krockar också med vardagliga störfaktorer: äldre avlider av andra orsaker, och kognitiv svikt kan bero på kärlsjukdom eller andra demenssjukdomar som en tau-markör inte enkelt skiljer ut.

En kommentar i JAMA av Suzanne Schindler och David Wolk menade att blodprov ännu inte är tillräckligt precisa för att ge en tillförlitlig, individuell prognos. Även i studien verkar biomarkören fungera mindre som en spåkula och mer som ett verktyg för att bedöma sjukdomsstadium. p-tau217 hänger ihop med ansamling av amyloida plack och tyder på tau-nystan, men många samlar på sig amyloid utan att någonsin utveckla demens. Den punkt där risken verkligen tippar över tycks dessutom synas tydligast först vid de allra högsta nivåerna.

Denna glidning mellan forskning och vardagsvård märks redan utanför laboratoriet. Tidningen The Independent rapporterar att personer med Alzheimers i släkten begär p-tau217-testning, samtidigt som forskare manar till återhållsamhet. Studieförfattaren Reisa Sperling vid Mass General Brigham Neuroscience Institute och andra experter, däribland Jessica Langbaum vid Banner Alzheimer’s Institute, varnade för att friska personer bör avvakta tills det finns tydligare behandlingar som faktiskt går att agera på.

I studien togs ett enda blodprov vid start, följt av åratal av årliga kontroller. Gruppen med de högsta p-tau217-värdena bar huvuddelen av den kortsiktiga risk som förebyggande prövningar försöker fånga. För sjukvården och forskningen kan det innebära effektivare urval – men för enskilda friska personer är nyttan fortfarande oklar, särskilt när staten och stora institutioner gärna bygger screeningprogram innan det finns verklig handlingskraft i andra änden.