Aralsjöns uttorkning har släppt ut hundratals miljoner ton koldioxid

Aralsjöns uttorkning har redan släppt ut uppskattningsvis 748 miljoner ton koldioxid sedan 1960, enligt en studie ledd av spanska forskare och publicerad den 16 juli i tidskriften Science. Forskarna menar att den blottlagda sjöbottnen mellan Kazakstan och Uzbekistan har blivit en stor källa till koldioxid efter att sovjetiska omledningar av floder för bomullsodling krympte det som en gång var världens fjärde största sjö. Deras förslag är rakt på sak ekonomiskt: använd marknader för utsläppsrätter för att få fram pengar till att föra tillbaka vatten.

Enligt El País bedömer forskarlaget att ytterligare 605 miljoner ton koldioxid fortfarande kan komma att släppas ut från Aralsjöns torrlagda botten. Tanken är att omvandla dessa ”ännu ej utsläppta” ton till handelbara koldioxidkrediter, med ett tänkt värde mellan 3,1 och 15,8 miljarder euro beroende på priset på koldioxid. Företag skulle köpa krediter för att finansiera åtgärder som hindrar utsläppen, samtidigt som köpen används för att kompensera deras egna utsläpp på andra håll.

Studien bygger på en fysisk mekanism, inte på retorik. Sjöar och våtmarker kan lagra kol genom att växtlighet och sediment binder det; när vattnet försvinner når syre ner till organiskt material som tidigare låg under vatten, och mikrobiell aktivitet omvandlar det lagrade kolet till koldioxid i atmosfären. Författarna säger att mätningar på Aralsjöns botten utmanar hur utsläpp i dag bokförs i Centralasien, och de rapporterar att återplantering och återväxt i området bara i begränsad utsträckning tar upp koldioxid.

Aralsjön framställs inte som ett enstaka undantag. Studien pekar på andra krympande bassänger – från Stora Saltsjön och Saltonsjön i USA till Urmiasjön i Iran, Tchadsjön samt sjöar i Bolivia, Argentina och Tanzania – där uttorkade våtmarker går från att vara kolsänkor till att bli utsläppskällor. En av studiens författare, Rafael Marcé vid Blanes-centret för avancerade studier (CSIC), säger till El País att Kaspiska havet kan stå inför en liknande ekologisk utveckling, med prognoser om att norra delen av Kaspiska havet och Volgadeltat kan torka ut över ett område som är långt större än Aralsjöns.

Förslaget skulle i praktiken göra ett regionalt återställningsprojekt till en global finansprodukt. Koldioxidkrediter saknar ett fast pris och varierar kraftigt i kvalitet och kontroll, vilket är en förklaring till det breda värdeintervallet. Men lockelsen är tydlig: Aralsjöns återstående möjliga utsläpp beskrivs som en tillgång som kan säljas till utomstående, snarare än som en kostnad som måste bäras lokalt.

Aralsjöns kollaps började i en planhushållning för jordbruket; dess delvisa räddning, antyder författarna, kan nu bero på om dagens marknader för utsläppsrätter kan sätta ett mer tillförlitligt pris på en torrlagd sjöbotten än vad regeringar en gång satte på vatten.