Zichen Wang: Kina öppnar gränsen för turister utan visum

Under första halvåret 2026 nådde in- och utresorna över Kinas gränser en historisk topp, och antalet ankomster av utländska medborgare steg med 20,6 procent jämfört med året innan. Det skriver Zichen Wang i en opinionsessä i The Guardian, med hänvisning till officiella siffror. Enligt samma text reste 17,8 miljoner personer in utan visum under perioden, vilket motsvarade 77,7 procent av alla inresor. I centrala Peking märks det i gatubilden: utländska turister fotograferar åter Den förbjudna staden och fyller kaféer kring Gulou och Sanlitun.

Bakom uppgången finns en ovanligt handfast politik. Sedan 2023 har Kina infört 30 dagars viseringsfrihet för innehavare av vanliga pass från 50 länder, däribland samtliga G7-länder utom USA samt 25 av Europeiska unionens 27 medlemsstater, enligt The Guardian. Därutöver finns ett system för viseringsfri transitering i 240 timmar som gör att berättigade resenärer från 55 länder – inklusive USA – kan vistas i upp till tio dagar i stora delar av landet på väg till ett tredje resmål. Effekten är att sänka trösklarna för korta besök just när Peking vill locka in utländska pengar och samtidigt möter svagare inhemsk konsumtion.

Wang beskriver det som mjuk makt: att bjuda in utlänningar att ”bedöma Kina själva” i stället för att filtrera allt genom rubriker om strategisk rivalitet, sanktioner och begränsad utländsk rapportering. Det intressanta är incitamenten. I stället för att låta diplomater och statliga medier bära kostnaden för Kinas anseendeproblem lägger staten över övertalningsarbetet på turister och reseprofiler. Videoplattformar fylls av klipp med titlar som går ut på att landet ”chockade” besökaren eller att det är ”första veckan i Kina”. Den som filmar snabbtåg, täta storstäder och mobilbetalningar når publik som ändå skulle avfärda officiella budskap.

Men öppenheten är selektiv. The Guardian påpekar att Kina inte kräver ömsesidighet: Storbritannien och Japan kräver fortfarande visum av kinesiska resenärer samtidigt som deras egna medborgare kan resa in i Kina enklare. Den obalansen gör att programmet mindre liknar en gemensam liberalisering och mer ett exportfrämjande verktyg – finjusterat för att dra in utländsk valuta och minska anseenderisker utan att ge kinesiska medborgare motsvarande rörelsefrihet.

Tidpunkten sammanfaller också med ett skifte i internationella attityder. Wang hänvisar till en undersökning från Pew Research Center där Kina nu ses mer positivt än USA i de flesta av de 36 länder som ingick. Om trenden håller blir viseringsfrihet ett sätt att omvandla abstrakta sympatier till faktiska ankomster, hotellnätter och restaurangnotor – och samtidigt skapa en ström av förstahandsberättelser som konkurrerar med den bild som regeringar och stora redaktioner försöker sätta.

I juni 2025, skriver Wang, ordnade Chongqing en drönarbaserad ljusshow. Ett år senare satsar Kina på att den billigaste marknadsföringen är att låta besökare filma landet själva – och sedan resa ut genom samma gränskontroll som vinkade in dem.