Jonathan Liew: Fotbolls-VM gör nationen till en förbrukningsvara

Ett fotografi från Dhaka under turneringen visar en pojke i argentinsk tröja som står och studerar en väggmålning av samma landslag. Bilden påminner om att de mest seglivade scenerna kring fotbolls-VM 2026 ofta utspelade sig långt från arenorna. Finalen på MetLife Stadium avslutade ett sex veckor långt evenemang som, enligt Guardian-skribenten Jonathan Liew, i hög grad följdes genom lånade sympatier lika mycket som genom ärvda. På läktarna bar kändisar andra länders tröjor, och biljettuppgifter antydde att publiken till övervägande del var amerikansk.

Liews huvudpoäng är att VM numera säljer nationell identitet som något som liknar ett tillfälligt konsumentval snarare än ett fast arv. Bangladesh, skriver han, höll på Argentina ”som en hel nation”, medan en grupp centralasiatiska vänner i norra London följde Uzbekistan. Den arabiska diasporan, tillägger han, slöt upp bakom Marocko och Egypten allteftersom turneringen fortskred. I västra Europa, noterar han, driver ytterhögerröster nationalism samtidigt som de klagar på att de egna landslagen har för många svarta spelare. I delar av Latinamerika undviker vissa vänstersympatisörer landslagströjan eftersom den har tagits över av högerpopulister. Samma plagg kan vara en partisymbol hemma och en neutral idrottsdräkt utomlands.

Landslagstruppers sammansättning har rört sig i samma riktning. Liew uppger att 40 av 48 lag hade minst en spelare född utanför landet de representerade, och att vissa trupper formades mer av diasporanätverk än av inhemska ligor. Han tar upp Curaçao, där bara en spelare i truppen var född på ön, och Kap Verde, vars lag som spelade oavgjort mot Spanien i gruppspelet hade fler spelare födda i Rotterdam än i Kap Verdes huvudstad. Utökningen av turneringen breddar deltagandet, men gör också behörighetsregler, migrationshistorik och dubbelmedborgarskapshandlingar till en del av idrottens infrastruktur.

Denna blandning av rörlighet och varumärkeslogik skapar en annan sorts enhet än den internationella fotbollen en gång lovade. En flagga kan fortfarande samla människor, men den kan också bli en engångsrekvisita: målad på kinderna för en match och borttvättad på måndag. VM:s kommersiella drivkrafter belönar den här smidigheten – fler lag, fler matcher, fler marknader, fler tröjor – samtidigt som identitetspolitiken på hemmaplan blir skörare. En tävling som är byggd för att pressa ihop nationer till 90-minutersberättelser speglar i stället hur genomsläppliga dessa berättelser har blivit.

På MetLife, skriver Liew, bar Mike Tyson en argentinsk tröja och Trevor Noah en spansk. Slutsignalen avgjorde inte vad en nation är, men den lämnade efter sig sex veckors belägg för att många åskådare numera behandlar nationstillhörighet som något man kan ta på sig och ta av sig.