Rafael Behr: Andy Burnham kan normalisera relationen till EU utan att riva upp Brexit

Bilder

×

Andy Burnham’s first cabinet meeting in Downing Street, London, 21 July 2026. Photograph: Chris Ratcliffe/EPA theguardian.com

Rafael Behr theguardian.com

Andy Burnham appears more sympathetic towards the EU than Keir Starmer. Photograph: WPA/Getty Images theguardian.com

The EU is pushing back against the prevalence of US big tech. Photograph: Thierry Monasse/Getty Images theguardian.com

‹ ›

Andy Burnham klev i veckan in på Downing Street och möttes nästan omedelbart av vänliga hälsningar från europeiska ledare. Enligt Guardian sade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att hon såg fram emot att ”stärka banden över kanalen”, medan Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Friedrich Merz antydde förhoppningar om ett närmare samarbete.

Denna koreografi spelar roll, eftersom Storbritannien sedan folkomröstningen om brexit har förbrukat premiärministrar i snabb takt. EU:s grundinställning har därför varit att vänta ut nästa brittiska svängning. Burnham kommer in med stämpeln som inhemsk reformpolitiker – ”Nordens kung” i brittisk politisk jargong – men hans program ligger nära Bryssels nuvarande huvudbry: industriell kapacitet, energitrygghet och mindre beroende av amerikanska teknikplattformar. Jon Henley rapporterar att Labourpartiets nuvarande ”röda linjer” fortfarande utesluter den inre marknaden, en tullunion och fri rörlighet, vilket lämnar litet utrymme för den stora försoning som brexitmotståndare fortfarande drömmer om. Kvar blir det tystare arbetet med att samordna prioriteringar: säkerhetssamarbete, mindre friktion vid gränserna och gemensamma angreppssätt kring sådant som kritiska mineraler och molnlagring.

Det är också här inrikespolitiken i Storbritannien börjar likna utrikespolitik med andra medel. Burnham har varit försiktig med de symboliska fällorna i att åter öppna folkomröstningsstriden. Henley noterar att han under valkampanj i en valkrets där många röstade för utträde kallade brexit ”skadligt”, men sade att landet inte borde ”köra om brexitargumenten”, och uteslöt återinträde för tillfället. Begränsningen handlar inte bara om väljarnas trötthet, utan om parlamentets matematik och partiledningens disciplin. Rafael Behr beskriver en Labourkultur som sett ledare stiga och falla med mediedrev och interna bakhåll, och som nu värderar en politiker som tycks trivas med politikens hantverk i stället för att bara stå ut med det.

Behrs porträtt av Burnham handlar mindre om ideologi än om duglighet som uppvisningskonst: att planera, kampanja och tala på ett sätt som signalerar målmedvetenhet. Han ställer detta mot Keir Starmers rykte bland partikamrater som en ledare som delegerade den politiska organiseringen och behandlade en regeringsmajoritet som tillstånd att sluta förklara sig. I den tolkningen är Burnhams ”äkthet” inte frånvaro av beräkning, utan förmågan att dölja den – en färdighet Nigel Farage länge gjort pengar på, hjälpt av att han burit få följder av faktisk regeringsmakt. Behr noterar att Farages senaste granskning av partiets ekonomi och givare spillde över i fyllnadsvalstaktik som slog tillbaka, och lämnade honom i en ”tom” strid där etablerade partier avstod från att ställa upp och bara mindre utmanare återstod.

EU behöver inte att Storbritannien blir förälskat i Bryssel för att få det man vill ha. Man behöver en brittisk regering som kan leverera förutsägbar förvaltning, hålla löften och samordna sig i praktiska sakfrågor där båda sidor betalar ett pris för splittring.

Hittills är den tydligaste signalen att den första veckan med Burnham som premiärminister gav europeiska gratulationer snabbare än någon ny fördragstext.